Psykologi · Karaktär · Samtidsanalys · Trauma, offerroller och emotionell hantverk · 14 min

Offerroller och rådig känsla: om trauma, machouppväxten och konsten att kontakta sig själv utan att flytta in i såret

Lyra Ekström Lindbäck skrev en kulturkritisk essä i Flamman om hur traumabegreppet svällt från psykiatrisk diagnos till identitet. Texten landar mitt i något som många män känner igen utan att ha ord för: skillnaden mellan att ha burit något tungt och att bo i det. Här är en taxonomi över de offerroller en man kan glida in i, en uppriktig hantering av C-PTSD som verklig diagnos och som kulturellt smittsam etikett, och ett konkret hantverk för hur man bygger emotionell intelligens utan att förlora fattningen.

I en intervju kring sin essä i Flamman beskriver författaren och filosofen Lyra Ekström Lindbäck en kulturell rörelse som hon kallar traumakultur. Traumabegreppet, från början en ovanlig psykiatrisk diagnos för krigsveteraner och tågolycksoffer, har enligt henne brett ut sig till att bli ett raster vi använder för att förstå hela vår människa. Vi är, säger hon något torrt, alla vietnamveteraner nu. Sommarprat struktureras kring barndomstrauman. Dejtingprogram bygger dramaturgi kring stunden då en deltagare anförtror sin partner ett trauma. Föräldrar är räddare för att traumatisera sina barn än för att lämna dem ouppfostrade.

Hon är inte ute efter att förringa de människor som faktiskt lever med posttraumatiskt stressyndrom efter krig, övergrepp eller långvarig misshandel. De finns, deras lidande är verkligt, och avstigmatiseringen av det är en bra sak. Hennes invändning är att vi har lyckats lite för bra med avstigmatiseringen och samtidigt fått en kultur där trauma blivit en sorts identitetsvaluta, ett claim to fame, ett sätt att bli intressant. Den rörelsen är inte gratis. När alla är offer för något försvinner både den moraliska distinktionen mellan den som har skadats och den som skadat, och den kollektiva politiska blicken på de strukturer som producerar lidandet.

För en man som har vuxit upp i hård grabbig miljö och nu försöker hitta tillbaka till sina egna känslor är hennes essä obekväm på rätt sätt. Den hjälper honom att se skillnaden mellan två saker som ser likadana ut men inte är det: att besöka sitt sår för att reparera det, och att bosätta sig där och göra det till en permanent adress.

Varför detta är en mansfråga, inte bara en kulturfråga

En man som har växt upp i en machokultur, hård kompisgrupp, en pappa som inte hanterade sin egen ilska, en mamma som höjt rösten och slamrat dörrar i tioårsperioder, eller bara i en familj där känslor inte fanns som vokabulär, bär oftast ett mätbart underskott i det forskningen kallar emotionsdifferentiering. Det är förmågan att skilja mellan irriterad, besviken, ledsen, ensam och skamsen istället för att lägga alltihop i den enda hög som finns att tillgå: "trött" eller "irriterad" eller, för många, bara en diffus muskulär spänning i bröstkorgen som inte hör hemma någonstans. Lisa Feldman Barretts forskning vid Northeastern har visat att låg emotionsdifferentiering korrelerar med högre risk för depression, ångest, substansbruk och våld mot närstående. Det är inte en moralisk dom över de män som hamnar där. Det är en beskrivning av vilken sorts startposition många män faktiskt har.

Samtidigt befinner sig samma man i en kulturell miljö där traumavokabulären är allt han hör. När han först börjar prata med någon om hur det var hemma, är det första ordet han hittar ofta C-PTSD. Komplex posttraumatisk stress, ett begrepp som introducerades av Judith Herman 1992 för att beskriva följderna av långvarig interpersonell traumatisering, oftast i barndomen eller i sammanhang där flykt inte var möjlig. Det är en seriös diagnos. Den finns med i ICD-11 som komplex posttraumatisk stresstörning sedan 2018. Den beskriver ett verkligt syndrom hos verkliga människor. Frågan är inte om diagnosen finns. Frågan är om den passar på honom, och om den, även om den passar, är den mest användbara av de berättelser han kan välja att bo i.

En taxonomi över de offerroller en man kan glida in i

Det är värt att vara konkret om vilka olika offerroller som faktiskt cirkulerar. De är inte samma sak, och de slår igen på olika sätt.

Den första är den klassiska resentimentsrollen. Mannen som har blivit lämnad, förbisedd, förlöjligad, och som har gjort själva förbiseendet till sin identitet. Han är arg på kvinnor, arg på chefer, arg på systemet, och han hämtar sin energi ur att lista upp allt som har gått honom emot. Det är den röd-pill-kompatibla varianten. Den är välbeskriven på Fattning sedan tidigare och behöver inte upprepas här.

Den andra är den terapeutiska offerrollen. Mannen som har gjort sin barndom till en löpande förklaringsmodell för allt han gör som vuxen. Han brister inte i kontakt med sina barn för att han är trött och okoncentrerad, han brister i kontakt för att han är otryggt anknuten. Han brusar inte upp mot sin partner för att han borde gått och lagt sig en timme tidigare, han brusar upp för att han är dysreglerad. Det är språk som är giltigt i ett kliniskt rum men som, applicerat på vardagen, gör honom till åskådare av sin egen karaktär. Diagnosen blir en alibi för att slippa lära sig hantverket.

Den tredje är den kulturella offerrollen. Mannen som har läst tillräckligt mycket om hur svårt det är att vara man idag, om fallande utbildningsnivåer, om självmordsstatistik, om hur skolan är dålig på pojkar, för att han ska kunna luta sig mot en strukturell förklaring varje gång han själv har gjort något halvbra. Det är en variant där det inte är hans barndom utan hans demografi som bär skulden.

Den fjärde är den mest sympatiska och den mest svårsedda. Det är offerrollen hos en man som faktiskt har varit ett offer. Han har växt upp med en alkoholiserad förälder, han har varit med om något i tonåren som ingen tog tag i, han har burit något tungt som ingen hjälpte honom att lägga ifrån sig. Han är, i den meningen Lyra Ekström Lindbäck reserverar för dem som faktiskt drabbats, en legitim traumatiserad person. Frågan är inte om han har skäl att kalla sig så. Frågan är om han, när skälet finns, ska göra det till sin permanenta adress, eller om det finns en annan rörelse.

C-PTSD som verklig diagnos och som kulturellt smittsam etikett

Komplex posttraumatisk stress är inte en uppfinning. När en pojke i tio år har haft föräldrar som bråkat i nattens timmar, när han har stått i hallen och lyssnat på krossat glas, när han har lagt sig själv eftersom ingen kom, så händer det något i hans nervsystem som finns kvar. Stephen Porges polyvagala teori, Bessel van der Kolks arbete (som Lyra Ekström Lindbäck för övrigt med rätta påpekar är både inflytelserikt och problematiskt), Bruce McEwens arbete om allostatic load: alla pekar i samma riktning. Långvarig oförutsägbar stress i barndomen lämnar mätbara avtryck i HPA-axeln, i vagusnervens tonus, i hur snabbt hjärtat återgår till vila efter en stötning. Det är inte i hans huvud i den slarviga meningen. Det är i hans kropp på ett sätt forskningen kan registrera.

Samtidigt är diagnosen C-PTSD nästan löjligt lätt att glida in i som identitet. Den förklarar mycket, den är inte stigmatiserad utan tvärtom kulturellt belönad enligt Lindbäcks analys, och den ger en sammanhängande berättelse om varför man är som man är. Risken är inte att man ställer diagnosen fel. Risken är att man ställer den och sedan gör den till sin huvudgata istället för till en av flera vägar förbi rondellen.

Distinktionen är ungefär den här. Ja: jag har ett nervsystem som lätt går i alarm, jag känner igen mig i listan, och jag behöver konkret reglering, sömn, struktur, kanske EMDR eller traumafokuserad KBT om det är illa. Och: jag är inte bara den pojken i hallen. Jag är också den vuxna mannen i köket idag, med val att göra, med en partner som inte är min mamma, med barn som inte är jag. Den första meningen avlastar honom från självföraktet. Den andra meningen hindrar att avlastningen blir hans nya bostadsadress.

Att kontakta sina känslor utan att flytta in i såret

Det finns en konkret oro hos många män som börjar med detta arbete: att kontakta sitt eget känsloliv kommer att göra dem mjuka, otydliga, oförmögna att hålla en linje när det behövs. Den oron är inte dum. Den är felriktad. Forskningen, från Daniel Goleman och senare Marc Brackett vid Yale Center for Emotional Intelligence till John Gottmans observationsdata, pekar konsekvent åt samma håll: hög emotionell intelligens är förenat med högre, inte lägre, ledarförmåga, högre stresstolerans, bättre konflikthantering. Det är de män som inte kan namnge sin egen ilska som blir explosiva, inte de som kan. Det är de män som inte vet vad sorg känns som som blir kalla, inte de som kan gråta tio minuter i bilen och sedan gå in och laga middag.

Men hantverket måste göras på rätt sätt, annars blir det det Lyra Ekström Lindbäck varnar för: hyperfokus på känsla som självändamål. Hennes invändning är empiriskt välgrundad. Forskning av bland andra Brett Ford vid University of Toronto har visat att människor som ständigt monitorerar sina egna känslor och försöker värdera om de är acceptabla mår sämre än de som accepterar sina känslor som vädret: det blåser, det går över. Att vara i kontakt med sina känslor är inte detsamma som att vara förlovad med dem.

Det finns sex vanor som forskningen pekar ut som hantverk snarare än som självhjälp.

Den första är affect labeling. Matthew Lieberman vid UCLA har visat att den enkla handlingen att sätta ord på en känsla, "jag är besviken nu, antagligen för att", mätbart dämpar amygdala-aktiviteten och frigör prefrontal kapacitet. Det är inte terapi. Det är hygien. Tre sekunder, en mening, oftast tyst för sig själv.

Den andra är emotionsgranularitet. Lisa Feldman Barretts arbete visar att människor med ett rikare ordförråd för känslor mår bättre och reglerar sig bättre. Övningen är konkret: när du märker en obekväm känsla, tvinga dig att hitta minst tre olika ord som beskriver den. Inte "dåligt" utan "ensam, missförstådd, lite skamsen". Det räcker oftast för att flytta dig från diffus muskulär oro till något specifikt nog att hantera.

Den tredje är kroppslig reglering före samtal. Stephen Porges polyvagala arbete pekar på att en lugn vagusnerv är en förutsättning för att kunna ta in en annan människa. Praktiken är fysiologisk: långsamma utandningar längre än inandningarna, kall vatten i ansiktet, en kort promenad innan ett svårt samtal. Det är inte fluffigt. Det är att se till att du har tillgång till din egen frontallob när du behöver den.

Den fjärde är vad Brené Brown kallar story-checking och som stoikerna kallade Epiktetos andra övning: skilj mellan det som hände och den berättelse du gjort av det som hände. "Hon avbröt mig vid middagsbordet" är data. "Hon respekterar inte mig" är en berättelse. Den ena går att svara på, den andra cementerar offerrollen. Notera båda, men håll dem isär.

Den femte är att uttrycka känsla i meningar som börjar med jag, inte du. Inte "du gör mig alltid arg när du", utan "jag blir arg när det här händer, antagligen för att". Det är gammal Gordon-metodik från 1970-talet, men den har stått sig av en god anledning: den lämnar utrymme för den andre att svara utan att behöva försvara sig först.

Den sjätte är att avstå från att processa allt verbalt. Detta är den vanligaste fällan för män som börjat ta sitt känsloliv på allvar och har läst för många böcker. Mycket av regleringen sker bättre i kropp och rörelse: löpning, styrketräning, fysiskt arbete, tid i skog. James Pennebakers forskning om expressive writing visar att tjugo minuters skrivande tre dagar i rad om något svårt har lika god effekt på välmående som en lång terapibehandling för många människor. Det betyder inte att terapi är onödigt. Det betyder att inte allt behöver gå genom en annan människas öra för att läka.

När hjälp behövs på riktigt

Det finns ett läge då detta hantverk inte räcker, och då är det att gå till en faktisk fackperson inte ett tecken på misslyckande utan på omdöme. Återkommande mardrömmar, flashbacks som tar över vardagen, dissociation under stress, oförmåga att vara nära en annan människa utan panik, självmordstankar, substansbruk som inte går att backa ur: det är inte hantverksfrågor, det är vårdfrågor. Vårdcentralen är första stoppet. Vid akut suicidalitet, 112. Vid behov av samtal med någon som inte är vården, BRIS för dig som är ung, Mansjouren, MÄN samtalsmottagning, eller Manscentrum i Stockholm. Detta är, för att vara tydlig, inte ett ersättning för psykiatri, det är komplement.

Fattning är en redaktionell plattform. Henrik är en författarröst, inte en legitimerad psykolog eller psykoterapeut. Det som står här är källbelagt och menat att tänka med, inte att behandla med. Den distinktionen är vi noga med eftersom den är det enda sättet att fortsätta ha den här samtalstonen utan att lova något vi inte kan hålla.

Den rådige mannen och hans eget nervsystem

Den rådige fadern är inte en man som har gått fri från det egna nervsystemets historia. Han är en man som har lärt sig att hans nervsystem är en del av den karta han har att arbeta med, varken hans öde eller hans ursäkt. Han känner igen när han är trött och behandlar det som information, inte som identitet. Han vet att hans pappas ilska sitter i hans egen kropp och att den måste regleras innan ett samtal med hans egen son, inte efter. Han har vokabulär nog att säga "jag är ledsen för att jag missade din konsert" istället för att säga ingenting och låta tystnaden förvärra det. Han har gjort fred med att han inte alltid kommer att lyckas och att framgången inte ligger i att aldrig fela, utan i att reparera snabbt och utan stort tal när han felat.

Det är där traumakulturens viktigaste lärdom, paradoxalt nog, blir användbar: man kan ha skäl att kalla sig något utan att göra det till sitt namn. Lyra Ekström Lindbäck har rätt i att en kultur som värdesätter trauma som identitet producerar sämre människor, inte bättre. Det är en politisk poäng, en moralisk poäng och en estetisk poäng. Den är också en personlig poäng för varje man som har vuxit upp i en hård miljö och nu försöker bygga något annat med sina egna barn. Han får, och bör, känna det han känner. Han ska inte flytta in där. Hans känslor är inte hans hem. Hans karaktär är hans hem, och karaktären byggs av vad han gör i veckan som kommer.

Källor