Parrelationer · Otrohet · Reparation · Klinisk läsning · 13 min

Otroheten: sveket, reparationen och det som inte går att laga

Otrohet är den enskilda händelse som oftast får ett par att söka hjälp, och en av de mest missförstådda i den populärpsykologiska debatten. Den är varken det vidrigaste en människa kan göra mot en annan, eller den frigörande markering en del nyare författare framställer den som. Den är en specifik sorts svek mot ett specifikt löfte. Den går ibland att laga och ibland inte, och den lämnar i bägge fallen ett ärr som inte ska underskattas.

Vi har lämnat den här texten till sist i serien för att den är den svåraste att skriva utan att antingen försjunka i klagosång eller bli ironiskt avfärdande. Otrohet är, av allt parforskare i fyrtio år har följt, den enskilda händelse som oftast leder par till behandlare. Den är också den händelse som starkast påverkar barnens långsiktiga bild av vuxenrelationer, antingen genom att de upptäcker den eller genom att de växer upp i hemmet där den var oöppnad i tio år.

Jag skriver om den från utsidan. Jag har inte själv haft den upplevelsen, varken som den som höll löftet eller som den som bröt det. Jag har däremot stått med vänner på bägge sidor av samma kök i veckorna efter. Den litterära referensen jag har närmast är inte Esther Perel, vars bok Mating in Captivity ofta läses som en mildring av otrohetens betydelse, utan Shirley Glass tunga och lågmälda Not Just Friends från 2003, som fortfarande står som referensverket för kliniker som arbetar med par i efterspelet.

Vad det faktiskt är, och varför den definitionen spelar roll

Glass definierade otrohet som tre samtidiga element. En emotionell intimitet med en tredje person som överstiger den med partnern. En sexuell kemi eller handling med samma tredje person. En hemlighållning av bägge inför partnern, ofta med aktivt vilseledande som följd. Det är hemlighållandet och vilseledandet som är kärnan i sveket, inte själva den fysiska eller emotionella förbindelsen. Det är därför ett par som har avtalat öppenhet kan tåla händelser som ett monogamt par inte kan tåla. Det är inte hyckleri. Det är just att löftet såg olika ut.

Den distinktionen är inte akademisk. Den är central för reparationen. Det par som efter avslöjandet försöker reparera utan att förstå vad som faktiskt brutits, försöker reparera fel sak. Det som brutits är inte ofta sexen som sådan, vilket många först antar. Det som brutits är fundamentet av att kunna lita på den andre, både på det stora ordet och de små vardagliga utsagorna. Det är en mycket större reparation än att lova bort en specifik person eller en specifik handling. Det är en reparation av ett tillstånd.

Två typer av otrohet, två olika reparationsvägar

Glass och senare Frank Pittman (Private Lies, 1989) urskilde två huvudtyper av otrohet i klinisk praxis. Den ena är situationsbunden. Den uppstår vid en specifik tidpunkt, oftast i samband med yttre stress, alkohol och en arbetsmiljö eller resemiljö där tillfället ger sig. Den personen är, så långt det går att säga, generellt monogamt orienterad. Beteendet skedde, ångras djupt, och kommer med statistisk hög sannolikhet aldrig att upprepas.

Den andra typen är karaktärsbunden. Den ingår i ett mönster av flera överträdelser över år, med olika personer, och med en form av hemlighållning som har vuxit till en parallell organisation. Den personen är inte nödvändigtvis orienterad mot monogami och har anpassat sig till ett äktenskap där löftet är monogamt utan att internt göra det. Det är inte ond vilja i juridisk mening. Det är ett gap mellan den uttalade och den faktiska orienteringen.

Reparationsvägen ser olika ut. För den situationsbundna typen är reparationen tuff men möjlig på en till tre års sikt med stort arbete från bägge. För den karaktärsbundna typen är reparationen i klinisk praxis sällan framgångsrik, även om paret av andra skäl stannar tillsammans. Det är en obekväm bild. Den ser ut så.

Reparationens tre faser, ungefär så som litteraturen beskriver dem

Det finns flera reparationsmodeller. Den jag har sett fungera bäst hos vänner som tagit sig igenom efterspelet kommer från Gottmans Trust Revival Method (Gottman, What Makes Love Last, 2012) och liknar i grunden den Glass beskrev nio år tidigare.

Fasen Atone, sona. Den part som har brutit löftet bär hela ansvaret för att kontakten med den tredje personen är helt och radikalt avslutad. Hen ger fullständig insyn i kommunikation och rörelser i den tid den andre behöver. Hen svarar på frågor om händelseförloppet utan dramatiseringar, utan utelämnanden, utan terapispråk om sina egna trauman. Det här är veckor eller månader av ödmjukhet utan villkor. Den som inte orkar denna fas reparerar inte.

Fasen Attune, stämma in. Bägge parter börjar gå tillbaka till vad det var i relationen som fungerade och vad det var som inte gjorde det. Det är inte en jakt på den brutnes ansvar för sveket, vilket vore en återkommande felställd fråga. Det är en kartläggning av vad parförhållandet faktiskt bestod av före händelsen, vad bägge bidragit till av närhet och av distans, och vad ni bägge skulle vilja bygga om ni alls bygger vidare. Det är månader.

Fasen Attach, knyta. Bägge bygger en ny version av relationen, inte en återställning av den gamla. En återställning är inte möjlig och vore inte heller önskvärd, eftersom den gamla bevisat sin sårbarhet. Den nya har andra ramar, andra rutiner och ofta tydligare överenskommelser om kontaktytor mot omvärlden. Det är minst ett år. Det är inte glamoröst. Det är hantverk.

Vad du som man behöver veta, oavsett vilken sida du står på

Om det är du som har brutit löftet: börja inte med din egen ångest. Den är reell och du har all rätt att leva med den, men du har inte rätt att lägga den på din partner som ytterligare en sak hon ska bära. Be inte om förlåtelse de första veckorna. Det är att kräva en avlats­utstämpling som du inte ännu har förtjänat. Säg i stället: jag har gjort detta, jag står för det, jag förstår att du inte vet om du vill stanna, jag kommer att svara på dina frågor i den takt du behöver under det år som kommer. Sedan gör du det. Utan kommentar om att du har svarat på samma fråga förut. Du har inte svarat på den för henne förrän hennes kropp har slutat behöva ställa den.

Om det är du som har blivit sviken: tillåt dig själv den rasande, splittrade vecka eller månad du behöver utan att fatta livsavgörande beslut under den. Ditt nervsystem har precis fått en sorts strömavbrott. Det vore oklokt att avgöra resten av ditt liv i de tre veckor det tar för det att börja koppla in igen. Bege dig till en behandlare på egen hand, helst inom någon av de stora paret-och-svekstraditionerna (Gottman, Glass, EFT enligt Susan Johnson), och se efter en månad om det finns något du själv vill, oavhängigt det din partner vill. Att fatta beslutet ur ditt eget centrum, inte ur paniken, gör beslutet hållbart oavsett vad det blir.

Det som inte går att laga, och vad det innebär att leva vidare med ärret

Det är litterärt frestande att avsluta med en utsaga om att kärleken som överlever otrohet blir starkare. Den utsagan stämmer sällan empiriskt. Det som stämmer är att den som stannar och som har gått genom Atone-Attune-Attach-arbetet med arbetet kommer ut i en relation som är annorlunda. Mer realistisk om den andres möjlighet att svika. Mer noggrann med små vardagsöverenskommelser. Mer tacksam för det som faktiskt fungerar. Och samtidigt med ett ärr som ibland öppnar sig vid en låt på radion eller en oväntad blick mot en mobil. Ärret är inte ett tecken på misslyckad reparation. Det är en del av reparationens kvarvarande sanning.

För den som inte stannar är det också möjligt att leva väl vidare. Otroheten har då frilagt en relation som inte var det som båda hade behövt och kanske inte längre kunde rädda. Att gå isär utan att övergå i hat är, även här, det enda som långsiktigt skyddar barnen och din egen kommande relationsförmåga.

Det är seriens sex artiklar. Tillsammans är de en lång beskrivning av samma kraft sedd genom sex olika fönster: tidsandan, det tysta köket, den dagliga viljan, barnets räkning, det tomma boet och det yttersta sveket. Kraften är gemensam. Den rådige faderns hållning är gemensam. Med fattning står man stadigt även när kraften lutar emot en, och det är allt det här i grunden handlar om.

Källor