# Pojken som ingen ser: den blinda fläcken i svensk våldsprevention
> Pojkar utsätts för grövre fysiskt våld än flickor, söker stöd i hälften så hög grad och tolkas oftare som blivande förövare än som utsatta barn. Det är inte bara orättvist. Det är den enskilt största anledningen till att VINR-arbetet inte når roten.
- URL: https://fattning.nu/artiklar/pojken-som-ingen-ser
- Kategori: Systemkritik · Pojkars utsatthet
- Perspektiv: Forskning och systemkritik
- Författare: Erik Hallin
- Publicerad: 2026-06-25
- Lästid: 11 min
- Språk: sv-SE
- Utgivare: Fattning.nu
## Vad denna text inte påstår

Texten påstår inte att flickor är säkra i det svenska systemet, att socialtjänsten genomgående gör fel, eller att de individuella socialsekreterare som hanterar hedersärenden saknar engagemang. SVT:s LVU-granskning (2025) visar att frontlinjepersonalen ofta ser mer än vad besluten speglar; problemet ligger i strukturen kring dem. Texten påstår inte heller att pojkar i hederskontext är en homogen grupp eller att alla pojkar i sådana familjer är offer. Vad den påstår är något mer specifikt: att en betydande grupp pojkar bär en dubbelroll (offer i hemmet, redskap för kollektivet utåt) som systemets nuvarande kategorier inte kan hålla samtidigt, och att de därför trillar igenom.

En kurator vid en högstadieskola i en mellanstor svensk stad har två elever i åk 8 att skriva om före lunch. En flicka som slutat äta och som gråtit på toaletten två gånger i veckan. En pojke som slagit sönder en stol i slöjdsalen och som hittats med en knogjärnattrapp i jackan. Hon skriver "i riskzon, behöver stöd" om flickan. Hon skriver "i riskzon för kriminalitet" om pojken. Båda barnen har en pappa som dricker och en mamma som ringt polisen två gånger senaste året. Bara den första formuleringen utlöser en biståndsbedömning.

Det finns en mening som har upprepats i svenska myndighetsdokument i snart tjugo år. Att förebygga mäns våld mot kvinnor handlar om att förändra mansnormer. Påståendet är inte fel. Det är ofullständigt. Och det ofullständiga i det är inte en detalj. Det är skälet till att VINR-kurvan inte böjs, och det är skälet till att kuratorn skriver två olika fraser om samma kök.

Den här artikeln handlar om vad som händer när ett samhälle i god vilja bestämmer sig för att se pojken i första hand som ett framtida hot, och först i andra hand som ett barn som kan vara utsatt här och nu.

## Det vi vet, om vi orkar titta

Stiftelsen Allmänna Barnhusets nationella kartläggningar (Janson, Jernbro, Långberg 2011, 2016, 2022) visar en obekväm sak. Pojkar och flickor utsätts för fysiskt våld av förälder i ungefär samma utsträckning, runt en fjärdedel av alla barn. Men när man bryter ut det grova våldet, slag med tillhygge, sparkar, upprepad bestraffning, är pojkarna överrepresenterade.

Brå NTU 2024: unga män 16 till 24 år är den enskilt mest våldsutsatta gruppen i Sverige. Inte unga kvinnor. Inte äldre män. Unga män. Cirka tretton procent utsattes för misshandel under senaste året. Det är en grupp som börjar i pojkrummet och slutar på akuten.

Folkhälsomyndigheten: pojkar och unga män har tre gånger så hög suicidstatistik som flickor i samma ålder. Tjejer söker hjälp. Killar dör.

Socialstyrelsens dödsfallsutredningar: när barn dödas av närstående är könsfördelningen jämn. När pojkar dödas av fäder eller styvfäder är hederskontext och egen våldsbakgrund hos förövaren överrepresenterad.

Det här är inte åsikter. Det är register, journaler och kartläggningar. De ligger på myndigheternas egna skrivbord.

## Den första översättningsfelet: utagerande är inte ondska

Flickor som utsatts för våld i hemmet uttrycker det ofta inåt. Ångest, ätstörning, självskada, skolfrånvaro med tystnad. Det utlöser hos elevhälsan och socialtjänsten en tolkningsmall som heter "utsatt barn".

Pojkar som utsatts för samma sak uttrycker det ofta utåt. Bråk i klassrummet, snatteri, droger i tonåren, kontroversiella kommentarer på nätet, hårdhänt sätt med yngre barn. Det utlöser en helt annan mall: "beteendeproblem", "i riskzon för kriminalitet", "i riskzon för våldsutövning".

Samma orsak, två olika diagnoser. Den ena får stöd. Den andra får disciplinära åtgärder. Det är inte ond vilja. Det är att BBIC-utredningsmallen och skolans elevhälsa är byggda för att fånga internaliserande symtom som tecken på utsatthet, och tolka externaliserande symtom som tecken på förövande.

Widoms longitudinella forskning (Science 1989, uppföljd 2015 och 2020) säger något annat. Pojkar som utagerar är inte i första hand blivande förövare. De är i första hand utsatta barn som ber om hjälp på det enda sätt de lärt sig.

## Den andra översättningsfelet: hjälpens form är feminint kodad

Den hjälp som erbjuds bevittnat våld i Sverige bygger till stora delar på samtal i grupp. Verbalisering. Känsloord. Att kunna sätta ord på sin upplevelse i kronologisk ordning.

Det är inte fel. Det är bara att forskningen om pojkars sätt att processa svåra erfarenheter (Pollack, Way, nordiska Häggström, Almer) visar att pojkar i högre grad behöver göra något parallellt. Bygga, springa, vara tysta tillsammans, ha en vuxen som finns i samma rum utan att kräva ord. När den enda hjälp som erbjuds är gruppsamtal där man ska prata om sina känslor, så händer två saker. Antingen levererar pojken förväntade ord utan att något egentligen rör sig. Eller så uteblir han, och journalförs som "omotiverad" eller "saknar insikt".

Den som har varit på en BUP-mottagning vet det här. Den som har läst Socialstyrelsens metodmaterial vet att det inte syns där.

## Den tredje översättningsfelet: pojken är inte förövaren i vardande

Här blir det skarpare. *Inget att vänta på*, Jämställdhetsmyndighetens handbok, är välmenande och innehåller mycket som är riktigt. Men dess pedagogiska tyngdpunkt ligger på att pojken är den som ska normkorrigeras för att inte bli en framtida våldsutövare. Pojken är subjektet för insatsen, inte mottagaren av skydd.

Det är inkonsekvent med myndighetens egen evidensgrund. Den absolut starkaste enskilda riskfaktorn för att bli VINR-utövare som vuxen är att själv ha varit utsatt eller bevittnat våld som barn. Det är dokumenterat i svenska longitudinella studier (Annerbäck, Jernbro), i Widom internationellt och i de stora ACE-studierna.

Med andra ord: om man vill stoppa mäns våld mot kvinnor är det effektivaste enskilda greppet att se pojken som utsatt här och nu, och ge honom skydd och stöd som faktiskt fungerar. Inte att vänta tills han är arton och börja prata om mansnormer.

Den jämställdhetspolitiska modellen och den traumamedicinska evidensen pekar åt olika håll. Vi följer den ena och åberopar den andra.

## Vad detta gör med VINR-statistiken

Den långsiktiga trenden är obekväm. Det dödliga partnervåldet mot kvinnor ligger sedan tidigt 2000-tal på ungefär samma nivå, runt femton till tjugo fall per år. Det är inte ett misslyckande för dem som arbetar med skyddat boende och rättssystem. Det är ett tecken på att den primärpreventiva delen, den som ska minska tillflödet av nya våldsutövare, inte fungerar som tänkt.

Vår tes är att det inte fungerar därför att man bygger primärprevention på en bild av pojken som blivande förövare i stället för på en bild av pojken som ofta redan utsatt. Den första bilden ger normkritiska samtal i nian. Den andra ger tidig upptäckt, manliga vuxenrelationer, fritidsverksamhet med struktur och faderskap som tas på allvar i familjerätten.

Den ena är politiskt bekväm. Den andra fungerar.

## Vad som faktiskt skulle behöva förändras

Fyra konkreta saker, ingen av dem radikal.

Ett: BBIC-mallen behöver ett fält där utagerande beteende hos pojkar ska prövas mot utsatthetshypotesen innan det prövas mot beteendeproblemshypotesen. Inte ersättning. Bara ordningsföljd.

Två: bevittnat våld ska utlösa lika omfattande stödinsatser för pojkar som för flickor, och insatserna ska finnas i båda formerna. Samtal för dem som vill prata. Aktivitetsbaserat stöd för dem som behöver göra något parallellt med att processa.

Tre: faderskap ska i utgångsläget tolkas som skyddande för pojken, inte som risk. Lamb, Pruett och nordiska Bergström har visat att kvalitativ fadersnärvaro är en av de starkaste skyddsfaktorerna mot framtida våldsutövning. Familjerätten behöver agera utifrån det.

Fyra: jämställdhetsmyndighetens grundberättelse behöver vidgas. Inte ersättas. Vidgas. Pojken är inte fienden i ett jämställdhetsarbete. Pojken är ofta den första utsatta i samma våldsstruktur som senare drabbar kvinnan. Att se det är inte att backa från jämställdhet. Det är att ta den på allvar i två led.

## Den enkla meningen

Den pojke som ingen ser i dag är den partner eller pappa som producerar nästa generations utsatta i morgon. Det är inte en moralisk anklagelse mot pojken. Det är en epidemiologisk observation om vad obehandlat trauma gör.

Att se honom är inte att svika flickorna. Det är att förstå att det är samma våldsstruktur, sedd från två håll.

## Källor

- Etablerad: Janson, S., Jernbro, C., Långberg, B. *Våld mot barn 2011, 2016, 2022.* Stiftelsen Allmänna Barnhuset.
- Välciterad: Annerbäck, E.-M. (2011). *Child Physical Abuse, Characteristics, Prevalence, Health and Risk-taking.* Linköpings universitet.
- Etablerad: Widom, C. S. (1989). The cycle of violence. *Science*, 244(4901), 160–166. Uppföljningar 2015 och 2020.
- Etablerad: Felitti, V. J. et al. (1998). The Adverse Childhood Experiences (ACE) Study. *American Journal of Preventive Medicine*.
- Etablerad: Lysova, A. et al. (2020). Internal and External Barriers to Help Seeking. *Journal of Family Violence*.
- Etablerad: Lamb, M. E. (2010). *The Role of the Father in Child Development*, 5 uppl. Wiley.
- Praxis: Brå (2024). *Nationella trygghetsundersökningen.* Tabeller över utsatthet för misshandel efter kön och ålder.
- Praxis: Socialstyrelsen. *Dödsfallsutredningar 2018, 2020, 2022.*
- Praxis: Folkhälsomyndigheten. *Suicid i Sverige.* Statistik 2024.
- Praxis: Jämställdhetsmyndigheten. *Inget att vänta på, digital handbok.*