Ingenting sker i ett vakuum

Bilden: en man i en parterapeuts soffa. Han har precis höjt rösten och använt ett laddat ord. Terapeuten antecknar. På manualens skala är det en åtta.

Det finns inget i terapirummets standardprotokoll som frågar efter de tjugo minuterna som föregick. Inte heller de tre månaderna. Inte heller de fjorton åren. Detta är, ur kliniskt perspektiv, ett metodologiskt problem av den storleksordning där det egentligen borde dras i nödbromsen. Men nödbromsen brukar inte sitta där.

Reaktivt försvar

Inom offerforskningen används begreppet reaktiv aggression eller reaktivt försvar. Det beskriver vad som händer när en person under lång tid utsätts för dold, subtil psykologisk press, återkommande omtolkningar av vad som faktiskt sagts och hänt, en konstant nedlåtande och utvärderande hållning. Till slut klarar inte nervsystemet av att hantera den tysta pressen längre. Reaktionen blir ofta en plötslig, hög och klumpig explosion av frustration. Det är inte ett oprovocerat angrepp, det är en desperat försvarsmekanism från någon som känt sig trängd i ett hörn under lång tid. Nervsystemet är inte intresserat av principer. Det är intresserat av att överleva trycket.

DARVO

Ett välstuderat fenomen i maktobalanserade relationer kallas DARVO, myntat av psykologiforskaren Jennifer Freyd: Deny, Attack, and Reverse Victim and Offender. Mekanismen i tre steg:

(1) En part utövar dold, ofta kliniskt lugn psykologisk makt. (2) Den utsatta pressas till bristningsgränsen och reagerar synligt, höjer rösten, använder ett laddat ord. (3) Den första parten pekar omedelbart på reaktionen: "Titta hur aggressiv du är! Det är du som är förövaren."

Hela förhistorien försvinner och strålkastarljuset hamnar enbart på reaktionen. Det är, om vi ska vara ärliga, en av de mer effektiva mekanismerna människan har uppfunnit. Det är synd att den så ofta används mot rätt personer av fel skäl.

Det osynliga vs det synliga

Problemet med många instanser är att de är tränade att reagera på det synliga. Det synliga: ett höjt tonläge, en smälld skåpdörr, ett hårt ord. Det bockas enkelt av i manualer. Det osynliga: den konstanta isande känslan av att bli bedömd, maktspråket, det kalla konstaterandet, manipulationen som föregår explosionen. Det är svårt att fånga i en manual.

Resultatet: den som utövar den dolda pressen sitter lugn och samlad i terapirummet, medan den som blivit utsatt sitter med all uppdämd frustration, och framstår därmed som den problematiska parten. Det är inte ondska. Det är att kåren, min kår, har byggt verktyg som mäter rätt sak men på fel skala.

Proportioner

Att tappa tålamodet och använda ett fult ord en gång framför barnen är aldrig optimalt föräldraskap. Punkt. Den meningen ska inte mjukas upp. Men i sin rätta kontext, som ett enskilt, reaktivt försvar hos en annars välfungerande förälder i en extrem emotionell rävsax, reduceras allvarlighetsgraden drastiskt ur ett faktiskt riskperspektiv för barnen. Det blir ett mänskligt misstag sprunget ur utmattning, inte en kalkylerad systematisk nedbrytning (vilket ordet "våld" egentligen avser). Att inte göra den distinktionen är inte att ta barnen på allvar. Det är att låtsas att alla siffror är åttor.

Källor

• Etablerad: Freyd, J. J., DARVO-modellen, University of Oregon.
• Välciterad: Reactive aggression vs proactive aggression, psykologisk forskning, översikt.
• Etablerad: Gottman, J., "De fyra apokalyptiska ryttarna" (kritik, förakt, försvar, stonewalling).