Lägesbild · Källkritik · Riksdagen · 14 min

Refrängen, en mening som blir sanning genom upprepning

"Det är vanligast att förövaren är en man." Meningen återkommer i interpellation efter interpellation, i motion efter motion, i debattartikel efter debattartikel. Den är inte falsk i sin kärna. Men den repeteras tills den slutar vara empiri och blir essens, och den som har makt att upprepa den är en del av problemet hon säger sig vilja lösa. En genomgång av refrängen, dess avsändare, och vad den kostar.

Klockan är 09.20. Du sitter i ett klassrum på en föräldrautbildning som kommunen kallat in dig till efter en orosanmälan som visat sig sakna grund. Kursledaren visar en stillbild från en PowerPoint som du gissar har varit oförändrad i fem år. På bilden står det: *Det är vanligast att förövaren är en man.* Hon säger meningen högt. Hon säger den i en ton som markerar att den inte är öppen för diskussion. De andra papporna i rummet, fyra stycken, alla tystare än man hade förväntat sig, nickar. En av dem tittar i bordet.

Du ska om en stund åka tillbaka till jobbet och försöka koncentrera dig. Det går så där. Det som sitter kvar är inte att meningen är falsk. Den är, i sin grovaste form, sann, Brå:s siffror över dödligt partnervåld bekräftar det år efter år. Det som sitter kvar är att meningen sades på ett sätt där du, som privatperson i ett rum, är förmodad förövare tills motsatsen bevisas.

Det här är en text om den meningen. Inte om den är sann eller falsk, det är fel fråga. Utan om vad som händer när en empirisk observation upprepas så ofta, av så många personer med makt, att den övergår från att vara statistik till att bli en moralisk klassifikation av halva befolkningen. Och om varför de som upprepar den hårdast och mest ostentativt är en del av det problem de säger sig bekämpa.

Originalmeningen, ord för ord

Den exakta formuleringen kommer från Sanna Backeskog (S), Interpellation 2022/23:390 om kriminalisering av psykiskt våld. Backeskog skriver:

*"Förövaren finns i alla åldrar och samhällsgrupper och inom både samkönade och heterosexuella relationer. Det är vanligast att förövaren är en man."*

Läs den långsamt. Första meningen är en korrekt sociologisk observation: våld i nära relationer förekommer i alla samhällsskikt, och i både same- och heterosamkönade relationer. Andra meningen är också empiriskt rimlig om man talar om grovt och dödligt våld. Det är inte där problemet ligger.

Problemet är att meningen står ensam, utan kvalificering, utan att skilja på Michael Johnsons typologier, utan att nämna att lägregradigt situationsvåld (Archer 2000; Straus 2008) är könssymmetriskt, och utan att nämna Jämställdhetsmyndighetens egen *Tystnadens pris* (2024) som visar att var femte man utsätts för våld i nära relation under sin livstid. Den står där som en hel sanning. Och nästa person som skriver om psykiskt våld kommer att kopiera den, för Backeskog redan har sagt det.

Justitieminister Gunnar Strömmer (M) svarade på interpellationen utan att invända mot den essentialistiska ramen. Han bekräftade. Han ramade in svaret i regeringens prioritering av "mäns våld mot kvinnor". Det är, för regeringens del, politiskt billigt. Det kostar ingenting att inte invända.

Refrängen i fem nyare exempel

Originalmeningen är inte ett misstag. Den är en standardformulering. Här är fem aktuella riksdagsdokument där samma essentialiserande ram återkommer, utan kvalificering, utan typologi, utan motvikt.

1. Backeskog (S) igen, Interpellation 2024/25:46, "Våld mot äldre kvinnor" (15 oktober 2024). Backeskog beskriver hur en äldre kvinna kan inleda en ny relation där "deras nye man slår dem eller utsätter dem för psykisk misshandel". Mannen är subjekt. Våldet är hans handling. Statsrådet Paulina Brandberg (L) svarar i samma ram.

2. Maj Karlsson m.fl. (V), Motion 2024/25:1925, "Mäns våld mot kvinnor och andra former av våld i nära relationer". I motionens punkt 6 yrkar man på att myndigheter ska "göra riskbedömningar för att hitta de våldsamma männen innan kvinnor dödas". Inledningen slår fast att våldet "har sina rötter i den rådande samhällsstrukturen där det finns en given över- och underordning kopplad till kön". Strukturanalys, ja. Men formuleringen *de våldsamma männen*, bestämd form plural, är essens, inte statistik. Den utpekar en kategori av människor, inte en handling.

3. Sofia Amloh (S), Interpellation 2023/24:782 om arbetet mot våld i nära relation, ställd till statsrådet Paulina Brandberg (L), juni 2024. Samma ram, samma frånvaro av kvalificering.

4. Märta Stenevi (MP), Interpellationsdebatt "Upprepad brottslighet mot kvinnor" 15 oktober 2024, mot Strömmer. Hela debatten förs inom ramen "mäns våld mot kvinnor". Det dödliga våldet är där den ramen står sig. Men ramen exporteras till hela diskussionen om "psykisk misshandel" och "ekonomiskt våld" där empirin ser annorlunda ut.

5. Sara Gille (SD), Interpellation 2024/25:600 om ekonomiskt våld i nära relationer. Trots att SD nominellt står på andra sidan polariseringen reproducerar interpellationen samma kategoriska ram. Refrängen är inte partipolitisk. Den är konsensus.

Dessa fem exempel är inte cherrypickade. De är vad som kommer upp om man söker på *våld i nära relationer* i riksdagens dokument från det senaste året. Det finns fler. Mönstret är: meningen upprepas, ingen invänder, rammen blir sanning genom frekvens.

När myndigheten själv klagar på att essentialismen är för svag

Det är värt att stanna vid en specifik rapport, för den visar mekanismen i sin renaste form: Jämställdhetsmyndighetens *Fördjupad uppföljning av arbetet med att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, strategiperioden 2017,2025* (Rapport 2025:21).

Myndigheten skriver i sin sammanfattning, ord för ord: *"På en övergripande nivå ser vi att det proaktiva skifte som strategin skulle innebära har uteblivit och att könsneutralitet är en övergripande tendens."*

Läs den meningen två gånger. Det Jämställdhetsmyndigheten beklagar är att svenska kommuner och regioner i sitt praktiska arbete har börjat använda könsneutrala formuleringar, det vill säga, beskriva våld som handling snarare än som inneboende egenskap hos ett kön. Det myndigheten vill ha är mer essentialism, inte mindre. Mer "mäns våld mot kvinnor", mindre "våld i nära relationer".

Den positionen är förståelig om man ser sig som ideologisk garant för en specifik tioårsstrategi. Den är problematisk om man samtidigt har det officiella uppdraget att skydda *alla* våldsutsatta, inklusive de var femte män som myndighetens egen kartläggning *Tystnadens pris* (2024) säger blir utsatta under sin livstid.

Den självmotsägelse som ingen vill se

Här är vad som gör Jämställdhetsmyndigheten unik som studieobjekt: två av deras egna rapporter motsäger varandra, och ingen i myndigheten verkar vilja se det.

**Rapport ett: *Tystnadens pris*** (2024). Maria Björsson, utredare: *"Offerrollen är inte förenlig med samhällets förväntningar på hur en man ska vara. Dessa förväntningar gör att socialtjänsten, polisen och sjukvården ibland inte upptäcker när män blir utsatta för våld i nära relationer."* Hon nämner också att män har anklagats för att själva utöva våld när de sökt hjälp. Det är en korrekt och modig observation.

**Rapport två: *2025:21***. Samma myndighet, ett år senare, beklagar att kommunerna börjat tala "könsneutralt" om våld.

De två kan inte vara sanna samtidigt på det sätt myndigheten verkar tro. Antingen är samhällets könsförväntningar, att förövaren är man, att offret är kvinna, den centrala mekanism som hindrar utsatta män från att få hjälp (rapport ett), eller så är dessa förväntningar en sanning som myndigheten ska aktivt upprätthålla (rapport två). Båda går inte ihop.

Det är där den rådige läsaren ska bli uppmärksam. Det är inte en konspiration. Det är en organisation som är fångad i sitt eget mandat. Den essentialism som hindrar utsatta män är samma essentialism som myndigheten lever av att producera. Att medge det skulle vara att medge en strukturell motsägelse i hela tioårsstrategins ram.

Vad refrängen kostar, för kvinnorna

Det första priset betalas paradoxalt nog av kvinnorna själva, och det är värt att börja där, för det är det argument som de som upprepar refrängen oftast inte har räknat med.

När kvinnan upphöjs till offer som kategori, inte som beskrivning av en faktisk situation hon befinner sig i, händer fyra saker, alla väl dokumenterade i socialpsykologi (se artikel #40 om Eagly & Mladinic, Glick & Fiske, Rudman & Glick).

Ett: Kvinnan låses i den "gyllene buren". Hon förväntas vara god, omvårdande, icke-aggressiv. När hon är arg, ambitiös eller sätter hård gräns, döms hon av sin omgivning hårdare än en man som gör samma sak.

Två: Kvinnor som faktiskt är förövare osynliggörs. CDC:s NISVS-data (Walters m.fl. 2013) visar att lesbiska kvinnor har högre livstidsprevalens av partnervåld än heterosexuella kvinnor. Refrängen ger henne ingenstans att gå med det. Hon faller utanför ramen.

Tre: Kvinnor i utsatta livssituationer som exploaterar, de som rekryterar 14-åriga flickor som drogkurirer, de som agerar förmedlare i människohandel, de som med sina barn som täckmantel infiltrerar, får mildare påföljd och senare upptäckt än män i samma roller. Brå:s rapport 2024 om barn och unga i kriminella nätverk är explicit: nätverken räknar på vår blindhet.

Fyra: Den unga kvinnan som ser meningen *"det är vanligast att förövaren är en man"* upprepad i läroböcker, kampanjer, samhällsorientering och filmer lär sig att hon ska vara försiktig med män i allmänhet. Inte med specifika beteenden, med en hel kategori. Det är inte ett feministiskt budskap. Det är ett protektionistiskt sådant. Det förbereder henne inte att läsa en relation, utan att misstänka en kategori.

Fem, och detta är den punkt som de som upprepar refrängen aldrig vill se: offerrollen som identitet är en fälla. När kvinnan definieras av sin godhet *i kontrast till mannens ondska*, förblir hon definitionsmässigt beroende av honom. Hennes moraliska status är en spegelbild av hans. Det är en hegelsk poäng som Simone de Beauvoir formulerade redan 1949 i *Det andra könet*: att låta sig definieras som "den Andra", även när det är som det goda offret, är att överlåta åt motparten att vara det aktiva subjektet. Refrängen sägs i jämställdhetens namn, men den smyger tillbaka kvinnan i exakt den passiva, reaktiva position som andra vågens feminism ägnade fyrtio år åt att försöka ta sig ur. Hon är inte längre en agent. Hon är ett rättssubjekt vars status garanteras av att en man har gjort fel. Det är, vid eftertanke, ett sorgligt arrangemang.

Vad refrängen kostar, för pojkarna

Det andra priset betalas av pojkarna, och här är det inte längre en analytisk poäng utan en utvecklingspsykologisk.

Pollack (1998), Reichert (2019), Reeves (2022) och Bremberg m.fl. (Folkhälsomyndigheten) dokumenterar samma sak från olika håll: pojkar som växer upp i ett samhälle där deras kön kategoriskt utpekas som det farligare utvecklar mätbart sämre relation till sig själva, lägre studieresultat, högre suicidalitet och tidigare utträde ur skolsystemet.

Refrängen *"det är vanligast att förövaren är en man"* sägs naturligtvis aldrig till en sjuåring. Men den ligger som ett ackord under en lärobok i samhällskunskap, en kampanjvideo i busskuren, en föreläsning på SFI, en notis i Aftonbladet. Sjuåringen plockar upp den utan att kunna referera den. Han hör att män förstör. Han är, snart, en man.

Det är inte ett retoriskt argument. Det är observerbart. Pojkar i grundskolan idag rapporterar lägre självkänsla, sämre känslomässig kontakt med vuxna män i sin omgivning, och högre acceptans av att vara "problemet" som ska åtgärdas. SOM-institutets data om den växande politiska klyftan mellan unga män och kvinnor i Sverige (Ahlbom & Karlsson 2023; Cederholm Lager & Karlsson 2024) är ett sent symptom på något som börjar mycket tidigare. Det börjar i klassrummet där meningen upprepas utan motvikt.

Vad refrängen kostar, för det allmänna goda

Det tredje priset är operationellt och politiskt. När en mening upprepas som om den vore hela sanningen, även där den bara är en del av sanningen, händer två saker som båda försvagar rättsstaten.

Risk- och skyddsbedömningar blir trubbigare. Socialstyrelsens egna översikter (2023) visar att evidensbasen för flera bedömningsinstrument är svag. Att blint utgå från att "förövaren är en man" gör att utredaren inte ställer de frågor hon borde ställa när situationen är ömsesidig, när kvinnan är förövaren, eller när konflikten är symmetrisk. Hon hittar det hon letar efter. Hon missar resten. Det skadar i förlängningen exakt de barn som lagstiftningen är tänkt att skydda.

Strukturkritiken förlorar trovärdighet. När en debattör eller politiker säger något som är empiriskt korrekt på en nivå (mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt problem) men formulerar det på en nivå där det inte längre är korrekt (alla former av våld i nära relation är mansburet våld mot kvinnor), ger hon ammunition åt motståndarna som med ett enda nyhetsklipp om en kvinnlig förövare kan avfärda hela strukturanalysen. Refrängen är inte bara skadlig. Den är *strategiskt självmål*. Den essentialistiska form i vilken kritiken levereras gör den lättare att avfärda än den hade varit i en sakligare ram.

Gärtner m.fl. (2024, *Acknowledging that Men Are Moral and Harmed by Gender Stereotypes*) går igenom mekanismen i detalj: när män utan kvalificering presenteras som "den farliga klassen", reagerar de som vilken utpekad grupp som helst, med defensivt grupptänkande. Det är inte deras karaktärsbrist. Det är socialpsykologi.

Expansionen av våldsbegreppet, och den asymmetri den bygger in

Det är värt att stanna vid varför refrängen är *särskilt* farlig just nu, och inte för tio år sedan. Svaret är att våldsbegreppet samtidigt expanderar.

Backeskogs interpellation 2022/23:390 handlar inte om grovt fysiskt våld. Den handlar om kriminalisering av *psykiskt våld*, i linje med Istanbulkonventionens artikel 33 och regeringens tioårsstrategi (skr. 2016/17:10). Det är, i sak, en rimlig politisk diskussion. Psykisk misshandel är ett reellt fenomen. Den brittiska lagen om *coercive control* (2015) och den franska motsvarigheten har visat att det går att lagstifta om mönster av kontroll, inte bara om enskilda slag.

Problemet uppstår i mötet mellan två rörelser som händer samtidigt:

Rörelse ett: våldsbegreppet vidgas, från fysiskt våld, till psykiskt våld, till ekonomiskt våld, till "latent våld" (en partners blotta närvaro tolkad som hot). Ju vidare definitionen, desto mer vardagligt beteende kan klassificeras som våld.

Rörelse två: refrängen upprepas, *det är vanligast att förövaren är en man*. Den är empiriskt försvarbar för dödligt och grovt våld, men exporteras nu till hela det vidgade fältet, där empirin ser annorlunda ut. På psykologisk aggression, ekonomisk kontroll och ömsesidiga konflikter visar metaanalyser (Archer 2000; Straus 2008; CDC NISVS 2010/2015) ungefär könssymmetri, ibland med kvinnlig övervikt på enskilda items.

När dessa två rörelser möts, händer något specifikt: ett expansivt definitionsfält sätts samman med en könsessentialistisk förförståelse av vem som är förövare. Resultatet är ett rättsrum, och ett terapirum, en socialtjänstutredning, ett vårdnadsärende, där mannen i praktiken bär en omvänd bevisbörda för en kategori av handlingar där det inte finns kropp, blåmärken eller polisanmälan att luta sig emot. Det är inte en konspiratorisk hypotes. Det är vad som händer när man bygger ett verktyg för att hantera ett reellt problem (psykiskt våld), monterar det på en ideologisk grund (mannen som förmodad förövare), och inte räknar med att verktyget kommer att användas också där grunden inte stämmer.

Justitieminister Strömmers svar på Backeskogs interpellation är instruktivt här: han bekräftar expansionen, han nämner internationella konventioner, han signalerar regeringens prioritering. Det han inte gör är att invända mot den essentialistiska inramningen. Hans svar drar därmed, oavsett avsikt, syret ur den viktiga sakdebatten, och låter den ideologiska premissen passera oprövad in i lagstiftningsprocessen. Det är där den rådige läsaren ska vara uppmärksam: det är inte i de upprörda interpellationerna som essentialismen befästs, utan i de lugna, byråkratiska bekräftelserna av deras ram.

De som upprepar är en del av problemet

Det här är textens skarpaste punkt, och den ska sägas tydligt: politiker, debattörer och myndighetspersoner som upprepar refrängen utan kvalificering är inte neutrala observatörer av ett strukturellt problem. De är aktiva producenter av ett *separat* strukturellt problem.

Det är inte ett påstående om att deras avsikt är dålig. De flesta har goda avsikter. Sanna Backeskog är, av allt att döma, en allvarlig och engagerad ledamot. Maj Karlsson har drivit kvinnofridsfrågor i decennier. Märta Stenevi har använt sin position till att lyfta utsatta kvinnors villkor. Det är inte personerna som är problemet.

Det är formen. Varje gång en person med plattform, riksdagsledamot, statsråd, ledare på DN, programledare på P1, kursledare på en föräldrautbildning, upprepar meningen *"det är vanligast att förövaren är en man"* utan att i samma andetag säga *"och var femte man utsätts under sin livstid"*, *"och i lågintensivt våld är initieringen ungefär könssymmetrisk"*, eller *"och vi ska vara lika hårda mot kvinnliga förövare"*, gör hon två saker samtidigt: hon upprätthåller en korrekt bild av en grov verklighet, och hon producerar den essentialism som myndighetens egen forskning säger skadar både utsatta män och utsatta kvinnor.

Det är inte en omöjlig korrigering. Den kostar tre meningar i stället för en. Den kräver att man ska ha läst Johnsons typologi, Archer 2000, Walters NISVS 2013, och Jämställdhetsmyndighetens *Tystnadens pris*. Det är, i en interpellation som ändå tar tid att skriva, inget orimligt krav.

Att det inte görs är inte en slump. Det är att refrängen är politiskt billig, retoriskt effektiv och mediekonform. Att lägga till kvalificeringen kostar något, den gör texten lite mindre tydlig, lite mindre slagkraftig, lite mindre delningsbar. Den priset vill upprepar­na inte betala. Det är priset som de utsatta männen, de osynliggjorda kvinnliga förövarna, de partnervåldsutsatta i samkönade relationer, och pojkarna betalar i deras ställe.

Vad den rådige fadern gör

Marcus Aurelius skrev: *"Om någon kan visa mig att jag tänker eller handlar fel, ska jag gärna ändra mig. Ty jag söker sanningen, av vilken ingen någonsin har lidit skada. Skada lider den som framhärdar i sitt eget självbedrägeri och i sin egen okunnighet."* (Självbetraktelser VI:21.)

Det är inget dåligt protokoll för en svensk riksdagsledamot. Eller för en kursledare. Eller för en pappa som sitter i bordsraden på en föräldrautbildning och hör meningen rulla över rummet utan att få sitt nödvändiga komplement.

Vad gör den rådige fadern konkret med refrängen?

Ett: han korrigerar utan att skrika. När meningen sägs i hans närvaro, på arbetsplatsen, på ett föräldramöte, i en debatt, lägger han till tre meningar lugnt och sakligt. *Ja, det stämmer för dödligt partnervåld. Det stämmer inte för lågintensivt situationsvåld där initieringen är symmetrisk. Och Jämställdhetsmyndighetens egen kartläggning visar att var femte man utsätts under sin livstid.* Sedan tystnar han. Han argumenterar inte vidare. Han har sagt det som behöver sägas.

Två: han skriver in motvikten i sina egna texter. När han som chef skriver en värdegrundstext, när han som lärare planerar en lektion om våld i nära relationer, när han som politiker skriver en interpellation, bygger han in den dubbla blicken från start. Det är inte balans för balansens skull. Det är vägran att låta den lata kategoriseringen ärva språket.

Tre: han röstar på, finansierar och stödjer de organisationer som arbetar med kvinnors säkerhet. Det är inte en motsättning. Att vägra essentialismen är inte att vägra strukturkritiken. De som dör i partnervåld är överväldigande kvinnor. Kvinnojourerna behöver långsiktig finansiering. NCK:s Kvinnofridslinje och Stödlinjen för män båda behövs. Den rådige fadern ser ingen konflikt mellan att skydda kvinnor från det dödliga våld som kan drabba dem och att vägra acceptera den mening som säger att han, hans son, hans far och hans bror är förmodade förövare tills motsatsen bevisats.

Det är, i grund och botten, en gammaldags vuxen position: *konkret om handlingen, försiktig med kategorin*. Det är vad rättsstaten heter på vardagsspråk. Och det är vad refrängen, i sin upprepade form, urholkar.

Nästa gång du hör meningen, i en interpellation, i en kampanj, på en kurs, vid ett middagssamtal, räkna tystnaden efter den. Om ingen lägger till komplementet, lägg till det själv. Det kostar tre meningar. Det är hela skillnaden.

Källor