Samtidsdiagnos · Sociologi & kulturanalys · 13 min

Resentimentets landskap

Mellan unga män och unga kvinnor öppnar sig en klyfta som SOM-institutet mäter i procentenheter och Stormens utveckling dissekerar i timme efter timme. Det är inte två kön som blivit sämre människor, det är en kulturell övergång som gör båda till offer för samma mekanik.

Christopher Lasch beskrev redan 1979, i The Culture of Narcissism, en samtid där människor förlorat förmågan att se sig själva som annat än aktörer på en marknad där deras värde ständigt avgörs på nytt. Han skrev innan Tinder, innan Instagram, innan Stormens utveckling. Hans diagnos håller ändå förbluffande väl, om man bara byter ut "amerikanen" mot "den 24-åriga svensken" och "samhällets terapeutiska ethos" mot "swipefunktionen i hennes telefon". Något har hänt mellan unga män och unga kvinnor i Sverige, och det är inte att de blivit sämre människor. Det är att de fastnat i samma marknad från olika hörn.

Det syns i SOM-institutets data, det hörs i dejtingapparnas tystnader, och det dissekeras vecka efter vecka i podden Stormens utveckling, den i dag förmodligen skarpaste svenska arenan för analys av könskrig, modern dejting och senkapitalismens kärlek. Den här artikeln försöker göra två saker samtidigt: redovisa det empiriska landskapet (forskning, statistik, debatt) och syntetisera den läsning av det som Liv Strömquist, Ola Söderholm och Jonatan Unge gemensamt har byggt upp under flera år. Vi gör det inte för att lyfta podden över annan analys, utan för att den fångar något som varken den akademiska litteraturen eller dagspressen ensamma gör: hur resentimentet känns inifrån.

Vad statistiken säger

Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet har följt könsskillnaderna bland svenska väljare sedan 1921. Den långa serien (Ahlbom & Karlsson 2023) visar att klyftan mellan män och kvinnor i ideologisk självplacering har vuxit i flera decennier, men accelererat sedan 2016. Den färska rapporten från Europaparlamentsvalet 2024 (Cederholm Lager & Karlsson 2024) bekräftar bilden: bland 18,29-åringar är skillnaderna i sakfrågor som migration, klimat och feminism större än någonsin tidigare. Unga kvinnor drar åt vänster, unga män åt höger, och de möts inte i mitten utan glider isär. Internationellt är mönstret detsamma, Financial Times Burn-Murdoch dokumenterade samma divergens i USA, Sydkorea, Tyskland och Storbritannien under 2024. Det är inte en svensk anekdot; det är ett globalt fenomen.

Det är inte bara åsikter, det är livsval

Klyftan stannar inte i röstsedeln. SCB:s befolkningsstatistik visar fallande nativitet och fler ensamhushåll bland unga män. Tinder-data och liknande dejtingapparnas interna analyser (refererade bland annat av Eva Illouz i The End of Love, 2019) visar en extrem skevhet: en liten andel män får merparten av matchningarna, medan en stor majoritet praktiskt taget aldrig blir valda. Dagens ETC sammanfattade Illouz tes (2022) i en rubrik som fastnar: "Vem kan egentligen ligga sig upp i hierarkierna?" Svaret är: allt färre. Och de som inte kan det utvecklar något, bitterhet, vanmakt, eller i värsta fall ren misogyni. Resentimentet har en infrastruktur.

Strömquist: emotionell kapitalism och kärlekens marknad

Liv Strömquists analys i Den rödaste rosen slår ut (2019) och Inne i spegelsalen (2021) lutar sig tungt mot sociologen Eva Illouz. Tesen, i komprimerad form: den moderna kärleken har blivit en marknad där vi alla ständigt värderas, jämförs och utbyts. Vi är samtidigt säljare (vår profil, vår personliga utveckling) och köpare (vi scrollar och swipear). Begreppet emotionell kapitalism (Illouz, Cold Intimacies, 2007) beskriver hur terapeutisk diskurs och marknadslogik smält samman: vi förväntas tala om våra känslor som om de vore en produkt, optimera vår "emotionella intelligens", och behandla relationer som projekt med mätbara KPI:er. När partnern inte levererar avkastning byter vi. Strömquists viktigaste insikt är att kvinnor förvisso bär det tyngsta emotionella arbetet i denna marknad, men att även män är fångar i den. Båda parter förväntas optimera, och båda blir bittra när optimeringen inte ger den utlovade lyckan. SVT:s litteraturkritik (Elam, 2019) sammanfattade Strömquists slutsats: någonting kan ha gått förlorat för alltid.

Söderholm: kulturkrigets logik

Ola Söderholm står för det makropolitiska och idéhistoriska perspektivet i Stormen. Hans återkommande iakttagelse är att vi inte längre kan vara oense civiliserat, något Joel Halldorf också beskriver i Expressen (2023): "Glöm svensk konsensus, nu är det kulturkrig." Söderholms läsning är att unga män upplever att spelreglerna ändrats radikalt utan att de fått vara med och förhandla. De bedöms utifrån patriarkala synder de själva inte begått, samtidigt som de strukturella kraven på dem är omöjliga att leva upp till, den dubbelbindning vi i artikel 1 kallar Mansfällan. När Söderholm talar om incelkultur och Andrew Tate-fenomenet gör han det inte som isolerad patologi, utan som symtom på en djup manlig vanmakt. Det är inte ett försvar, det är en diagnos. Skillnaden är avgörande.

Unge: den neurotiska låsningen

Jonatan Unge fungerar som poddens psykoanalytiska fallstudie, ofta över sig själv. Han bryter ner resentimentet till dess mest mänskliga beståndsdelar: oförmågan att leva upp till partnerns och samhällets förväntningar, och hur detta skapar en passiv-aggressiv låsning. Istället för att agera kraftfullt och ta ansvar krymper mannen ihop i en neurotisk offerroll och tycker synd om sig själv för att han är "dålig". Krocken Unge gång på gång illustrerar är hur kvinnans krav på emotionell närvaro möter mannens livrädda undvikandebeteende. Resentimentet uppstår för att båda parter känner sig totalt missförstådda, hon för att hon lämnas ensam i det emotionella arbetet, han för att han känner sig ständigt otillräcklig och granskad. Att Unge gör detta med självironi snarare än självömkan är vad som räddar analysen från att bli ännu ett offerklagomål.

Den gemensamma diagnosen

Sammantaget formulerar Stormens utveckling en tes som ligger nära det Christopher Lasch beskrev redan 1979 i The Culture of Narcissism, och som Zygmunt Bauman vidareutvecklade i Liquid Love (2003): vi befinner oss i en kulturell övergångsperiod där vi försöker leva jämställt i ett system fortfarande styrt av gamla manus. Krocken skapar enorm press, och båda sidor känner sig som offer. Kvinnor känner sig lurade på den utlovade jämställdheten i hemmets och känslornas sfär. Män känner sig lurade för att allt de gör är fel, oavsett hur de beter sig. Resentimentet är inte personligt. Det är strukturellt, och det drabbar båda könen. Att förstå det är första steget bort från det.

Mäns läsande och den smalare kulturen

En mindre uppmärksammad men talande detalj i samma landskap är pojkars och mäns sjunkande läsande. Daniel Sjölin lyfte fenomenet i Expressen Kultur (2024) som samhällsfråga snarare än individuell brist: när män slutar läsa skönlitteratur tappar de inte bara underhållning, utan tillgång till det språk och den inre föreställningsförmåga som gör emotionell artikulation möjlig. En generation män som inte längre läser är en generation som ställs inför Mansfällans dubbla krav utan verktygen att hantera dem. Stormens utveckling är, läst på det sättet, en bro: en plats där läsovana män ändå får ta del av sociologisk teori, psykoanalys och kulturkritik i ett tillgängligt format. Det är litteraturens funktion utförd med andra medel.

Var vi står, och var vi inte vill stå

Vår läsning av Stormens analys ligger nära den i sak men skiljer sig i en viktig riktning. Trion stannar ofta i diagnosen, ibland med njutning, ibland med uppgivenhet. Vi gör inte det. För oss är diagnosen utgångspunkt, inte slutpunkt. Resentimentet är verkligt, mätbart, sociologiskt förståeligt, och i exakt det ögonblick det blir identitet förstör det den som bär det. Här ligger skillnaden mellan vår tredje väg och både manosfären (som odlar resentimentet som vapen) och den terapeutiska kulturen (som odlar det som identitet). Kvinnorörelsen gjorde skiftet från victim feminism till power feminism (Wolf, 1993). Män behöver göra samma resa. Snabbt. Det är vad vi i artikel 11 kallar vägen från offer till agent, och det är, läst på det sättet, den konstruktiva fortsättningen på den diagnos Stormen så skickligt formulerat.

Vad vi tar med oss

Tre saker. Ett: data säger att klyftan är verklig och växer. Två: den mest skarpsynta läsningen av varför finns idag i Stormens utveckling och i den sociologiska tradition de bygger på (Illouz, Lasch, Bauman). Tre: ingen seriös väg framåt går genom att förneka diagnosen eller genom att stanna i den. Den går genom att förstå mekaniken så väl att man kan agera utanför den. Det är där den här plattformen tar vid.

Källor