Kulturell analys · Idéhistoria · 7 min

Rösterna som vägrade tystna, när musiken var allians och inte algoritm

John Lennon valde en avsiktligt provocerande titel för att tvinga män att se vad som pågick i deras egna hem. Kurt Cobain bar klänning och sa åt kvinnohatare att inte köpa hans skivor. Mikael Wiehe sjöng om kvinnans frigörelse som en självklar del av friheten. Vad händer när popkulturen åter blir en bro istället för ett slagfält?

Det finns en speciell sorts svindel i att lyssna på "Woman is the Nigger of the World" från 1972 idag. Titeln chockar omedelbart. Det är meningen. Lennon visste exakt vad han gjorde. Han riktade sig inte mot kvinnor, han riktade sig mot män i sin egen radikala krets, de som stred för svartas rättigheter, för Vietnam-motståndet, för arbetarklassens sak, och som samtidigt gick hem och lät sina egna fruar bära allt osynligt arbete utan att blinka. Han ville att de skulle se. Att de skulle erkänna att deras kamp för rättvisa hade ett undantag som de inte själva ville se. Det är fortfarande, mer än femtio år senare, ett av popkulturens skarpaste exempel på att en allierad man kan vara obekväm utan att vara fientlig.

Cobain, gränsen som är ett välkomnande

I konvolutet till Nirvanas Incesticide (1992) skrev Kurt Cobain en numera klassisk passage: om du är rasist, homofob eller hatar kvinnor, gör mig en tjänst och köp inte våra skivor. Han bar klänning på scen, inte för att han identifierade sig som något annat än en man, utan för att avdramatisera könsrollen. För att visa att en man som var trygg i sig själv inte behövde frukta att tappa sin manlighet av ett tygstycke. Cobains stöd för feminism var ovillkorligt och uttalades vid en tidpunkt, tidigt 1990-tal, då det inte var självklart för en hård rockartist att göra. Han hade en publik som hade älskat honom även om han hade tigit. Han valde att inte tiga. Det är skillnaden mellan kommersiell solidaritet och äkta sådan: den ena görs när det är gratis, den andra görs när det kostar något i den egna fanbasen.

Wiehe och Afzelius, frigörelsen som helhet

I den svenska progg-rörelsen på 1970-talet, Hoola Bandoola Band, Mikael Wiehe, Björn Afzelius, fanns en självklarhet i att kvinnans frigörelse var en del av samma frigörelseprojekt som klasskampen, antikolonialismen och miljörörelsen. Det var inte ett separat spår, en specialfråga eller en eftertanke. Det var bara: friheten är odelbar eller så är den ingenting. Idag har vi tappat den helhetssynen. Vi har styckat upp identiteterna i konkurrerande grupper med separata budgetar och separata krav. Det är inte tillfället att längta tillbaka till en svunnen tid, den var inte alltid bättre, men det är tillfället att stjäla det greppet. Den helhet som inkluderade kvinnan som självklar måste nu räcka även till våra söner.

Vad popkulturen gör som inget annat kan

En riksdagsmotion förändrar lagen. En artikel förändrar samtalet i en intellektuell krets. Men en låt på radion förändrar vad en sextonåring känner när han eller hon kör bil ensam i regnet. Popkultur slipper igenom det reaktiva försvar som argument alltid väcker. Ibsen visste det. Lennon visste det. Cobain visste det. Wiehe visste det. När Beyoncé sjunger om självkänsla för unga svarta tjejer gör hon något som ingen statlig myndighet kan göra. Frågan är: vem gör det åt andra hållet idag? Vem skriver låten som säger till en sjuttonårig kille som tappat fotfästet att han är värd något? Inte en låt om att han ska "tappa egot". En låt som höjer honom, utan att förminska någon annan.

Vad vi inte ber om

Vi ber inte om att kvinnliga artister ska bli våra terapeuter. Vi ber inte om att de ska skriva ursäktslåtar eller försvara män i största allmänhet. Vi ber om något mycket mindre och mycket större samtidigt: att de skapar rum i sin konst där pojkar och unga män får vara hela människor. Inte rovdjur, inte projekt, inte symboler. Människor. Det är vad Lennon gjorde åt motsatt håll. Han gjorde en låt där kvinnor fick vara sårade utan att behöva be om ursäkt för smärtan. Han gjorde det på en maskulin elektrisk gitarr i full distortion. Det fungerade just därför.

Brons betydelse

Den tysta alliansen vid köksborden, som fanns även under 1800-talets mest patriarkala år, mellan pappor och döttrar, mellan män och deras systrar, var det som faktiskt bar förändringen. Det offentliga ljuset gick till pionjärerna. Men förändringens vikt vilade på den breda basen av män som i det tysta valde att respektera kvinnor i sin närhet innan lagen krävde det. Vi behöver samma sak nu, fast spegelvänt. En tyst, vardaglig allians av kvinnor som, utan att göra sig till, väljer att respektera, lyfta och tro på de män och pojkar som finns i deras närhet. Inte för att män förtjänar det per automatik. Utan för att ingen frigörelse kan vara ensidig. Det är allt Almqvist sa 1839. Det är allt Lennon sa 1972. Det är allt vi säger nu.

Källor