Vuxenutveckling · Systemtänkande · Politisk kultur · 12 min

Samutveckling, fyra fält som måste mogna ihop

Personlig utveckling utan ny kultur leder ingenstans. Nya beteenden utan personlig grund faller tillbaka. Ny kultur utan nya system håller inte. Nya system utan ny kultur tas inte i bruk. Det är därför ensam­arbete på sig själv är nästan alltid otillräckligt, och varför fyrfältsmodellen jag presenterar här är ett av de mer användbara verktyg jag har stött på för att förstå varför.

Vi psykologer älskar enkla modeller, vilket är paradoxalt eftersom vårt jobb består i att förklara varför verkligheten är komplicerad. Men ibland är en enkel modell den ärligaste vägen in. Den här texten är om en sådan modell. Den har rötter i vuxenutvecklingsforskningen och i systemteoretisk organisationsforskning, och den fångar något jag försöker förklara dagligen i terapirummet utan att lyckas.

Modellen säger så här: all riktig förändring rör sig i fyra fält samtidigt. Två handlar om dig som individ, två om det vi delar. Två handlar om det inre, det vi upplever och känner. Två handlar om det yttre, det andra kan se. Det blir, ritat, en enkel ruta indelad i fyra.

Övre raden, individen. Till vänster: *Personlig utveckling* (du, inifrån, det du upplever och känner). Till höger: *Nya beteenden* (du, utifrån, det andra kan se).

Undre raden, gemenskapen. Till vänster: *Ny politisk kultur* (vi, inifrån, det språk och de stämningar vi delar). Till höger: *Nya politiska system* (vi, utifrån, institutioner, rutiner, regler).

Den läsare som har orienterat sig i organisationsteori kommer känna igen släktskapet med fyrkvadrantsmodeller på fältet. Det är inget jag uppfunnit. Men för vårt syfte, mannen i 40-årsåldern och samarbetskulturen runt honom, räcker den enkla rutan.

Varför fältet ensamt aldrig räcker

Den som arbetar i bara ett fält misslyckas, varje gång, av samma skäl varje gång. Här är de fyra felen.

Fält ett ensamt: "jag ska bli en bättre människa". Du läser böcker, går i terapi, mediterar, börjar löpträna. Du blir, faktiskt, en bättre person. Du går hem till samma kök, samma partner, samma jobb, samma kommun, samma föräldraförening, som inte har förändrats. Inom sex månader är du tillbaka i din gamla form. Det är inte ditt fel. Det är fält ett utan stöd från fält tre och fyra.

Fält två ensamt: "jag ska bara ändra beteendet". Du går en kurs i icke-våldsam kommunikation, lär dig "jag-budskap", börjar säga "jag känner att..." istället för "du gör alltid...". Inom två veckor låter det inhalt och konstgjort, eftersom det inte vilar på en faktisk inre förändring. Beteendet ramlar av som en dålig peruk. Det är fält två utan fält ett.

Fält tre ensamt: "vi ska bygga en ny kultur". Det här är manscirklarna och föräldragrupperna och de små idealistiska sammanhangen. De är ofta vackra. De håller i två år, ibland i fem. Sen smulas de sönder, för att deltagarna inte hade gjort fält ett (de var för outvecklade för det de försökte bygga) och eftersom kulturen inte hade några system (fält fyra) som höll den uppe när entusiasmen tog slut.

Fält fyra ensamt: "vi ska lagstifta fram det". Riksdagens senaste tjugo år av jämställdhets-, integrations- och ungdomspolitik är en lärobok i fält fyra ensamt. Lagar och institutioner stiftas. Strategier antas. Anslag fördelas. Inget av det landar, eftersom det inte vilar på en faktisk kulturförändring (fält tre) eller på de medborgares mognad (fält ett) som ska bära det. Det är därför ministern återkommande får svara på interpellationer om varför nästa statistik ändå pekar fel håll.

Mönstret är det viktiga. Var och en av de fyra fållorna är en variant på samma fel: man försöker lyfta ett system genom ett av dess hörn.

Varför detta gäller mannen i 40-årsåldern

Bilden: en man i 42-årsåldern. Han har precis gjort allt rätt i fält ett. Han har gått i terapi i tre år. Han har läst Stoiska brev av Seneca. Han kan polyvagal teori bättre än sin terapeut. Han har börjat svara med tio sekunders paus istället för direkt. Pulsen är 78. Han har, genuint och konkret, blivit en mognare människa.

Och det går ändå inte hem. Hans partner reagerar inte som han trodde. Hans tonåring är fortfarande sval. Hans chef ger honom samma uppgifter. Föräldraföreningen är fortfarande föräldraföreningen. Inget av det andra rör sig i samma takt som han själv har rört sig.

Han har två val. Antingen drar han slutsatsen att utvecklingen var meningslös och regredierar tillbaka till sin gamla form (vanligast), eller också inser han att han nu måste börja arbeta i fält tre och fyra också, alltså med kulturen runt sig och med systemen han ingår i. Det är besvärligt på ett annat sätt än fält ett. Det är besvärligt eftersom det inte längre handlar bara om honom.

Vad det konkret innebär: börja prata med din partner om vad ni *två* gör för att utvecklas parallellt (fält ett blir ett gemensamt fält tre). Ändra hur ni två faktiskt agerar i vardagen, inte var för sig utan i samspel (fält två blir gemensamt). Skapa små rutiner och strukturer i ert eget liv som *upprätthåller* det nya när entusiasmen sviktar (fält fyra på mikronivå: söndagsmöten, månadssamtal, en almanacka som faktiskt används). Och, till sist, var del av minst ett sammanhang utanför ditt eget hushåll som premierar vuxet beteende, en föräldragrupp, en arbetsplats, ett grannsamarbete, en förening. Annars läcker ditt eget arbete ut.

Den kollektiva intelligensen, och varför den inte är new age

Det finns ett uttryck, "kollektiv intelligens", som beskriver vad som händer när tillräckligt många människor faktiskt utvecklar de fyra fälten parallellt. Uttrycket är lite oturligt på svenska, det låter new age, men det det syftar på är empiriskt välbelagt: en grupp människor som har högre individuell mognad (fält ett), som har en kultur av lyssnande och respekt (fält tre), och som har strukturer som möjliggör samarbete (fält fyra), kommer att lösa komplexa problem som varken den enskilt smartaste personen eller den största gruppen kan lösa själv.

Det är samma mekanism som ligger bakom varför vissa team i organisationer presterar långt över sin individuella kompetenssumma och andra långt under. Anita Woolleys forskning vid Carnegie Mellon (2010, *Science*) visade att ett teams "kollektiva intelligens" var bättre förutsägbar från sociala och kulturella faktorer än från medlemmarnas individuella IQ. Det är en empirisk replikation av en sak som svensk arbetslivsforskning, Sandberg, Backlund, med flera, sagt länge.

För vår sajt är poängen följande: en man som vill mogna i den tredje vägens mening behöver inte uppfinna allt själv. Han behöver hitta eller bygga sammanhang som har de fyra fälten i någon balans, och låta dem dra honom uppåt. Det är inte glamoröst. Det är, för att låna från Eriks språk, vatten, mat, värme, information, lugn, i den ordningen.

Vad det betyder för Fattning.nu

Jag avslutar i något konkret, för det är vad mina kollegor förväntar sig av mig. Den här plattformen, Fattning.nu, är ett försök att arbeta i alla fyra fälten samtidigt, och det är därför vi gjort den som vi har gjort.

Fält ett (personlig utveckling): Långläsningen, källorna, manifestet. Det är råvaror för att en enskild man, eller kvinna nära en, ska kunna mogna inifrån.

Fält två (nya beteenden): Den praktiska guiden, terapirummet, socialtjänsten, sms i affekt. Konkreta beteendeprotokoll.

Fält tre (ny kultur): Berättelserna, tonläget, vägran att hamna i offerroll eller kvinnohat, det språk vi försöker förvalta. Det är ett kulturarbete, och det fungerar bara om det görs i flera samtidigt.

Fält fyra (nya system): Stiftelseidén, bostad, mentorskap, juristhjälp för män i kris. Den är vision, inte verklighet, men den finns där som en strukturell ambition. Plus, mer omedelbart, de små rutiner och rituala vi rekommenderar för par och föräldrar att bygga in i sina egna liv.

Ingen av dem räcker ensam. Det är hela poängen, igen. Och det är därför du, som läsare, inte är klar med oss bara för att du läst de här artiklarna. Du är klar med oss först när du också börjar mogna *tillsammans* med någon annan, en partner, ett barn, en granne, en kollega. Det är där vuxenutveckling slutar vara ett privat projekt och blir det den från början borde vara: en samarbets­kultur som bär oss alla bättre än vi bär oss själva.

Källor