Juridik · Juridik · 15 min

Instrumenten på skrivbordet

SARA:SV och FREDA framställs ofta som socialtjänstens vetenskapliga kompass i våldsärenden, men de är i grunden strukturerade minneslistor som ska hjälpa en människa att tänka ordentligt under tidspress. När de används som de är tänkta blir bedömningarna jämnare och mer möjliga att granska. När de i stället fylls i i efterhand, används på fel målgrupp eller får ersätta det professionella resonemanget, uppstår något annat: en siffra som bär auktoritet den inte förtjänar, och en akt som ser evidensbaserad ut utan att någon förklarat hur slutsatsen växte fram.

Den som första gången läser en utredning om våld i nära relation slås av hur mycket auktoritet ett formulär kan bära. Någonstans i akten står det att en bedömning gjorts med FREDA-farlighetsbedömning, och att den utfallit med ett visst antal ja-svar. Ibland står det att SARA:SV använts. Sällan står det hur handläggaren resonerade, vilka uppgifter som vägde tyngst, eller vad hon gjorde med de svar som pekade i olika riktningar. Kvar blir ett intryck av mätning, i ett ärende där ingen mätt någonting.

Det är inte instrumentens fel. Både SARA:SV och FREDA är byggda med respekt för att våld är svårbedömt, och båda säger uttryckligen att de inte producerar risknivåer på egen kraft. Problemet uppstår i mellanrummet mellan manualens avsikt och myndighetens vardag, och det är det mellanrummet som avgör vad som faktiskt händer med en familj.

Vad instrumenten är, och vad de inte är

FREDA är tre olika saker som ofta klumpas ihop till ett namn. FREDA-kortfrågor är några få frågor som ska göra det möjligt att alls ställa frågan om våld i ett vanligt ärende, exempelvis vid ekonomiskt bistånd. FREDA-beskrivning kartlägger vilket våld som förekommit och hur länge. FREDA-farlighetsbedömning skattar risken för fortsatt allvarligt eller livshotande våld mot den som är utsatt, och bygger på Jacquelyn Campbells Danger Assessment. Socialstyrelsen tog fram materialet på regeringens uppdrag och publicerade manualen 2014, med en korrigerad skrivning om riskbedömning 2020.

SARA:SV är något annat. Den svenska korta versionen av Spousal Assault Risk Assessment Guide, internationellt känd som B-SAFER, riktar blicken mot den som utövar våldet, och består av femton faktorer fördelade på tre delar: våldshistoriken, den psykosociala situationen hos den misstänkte, och sårbarheten hos den som utsatts. Verktyget kommer från rättspsykiatrin och används mest inom polisen, men förekommer också i socialtjänsten.

Skillnaden i blickriktning har praktiska följder. FREDA-farlighetsbedömning genomförs i samtal med den som beskriver sig som utsatt, och bygger på hennes eller hans uppgifter. SARA:SV förutsätter i sin ursprungliga form tillgång till information om den misstänkte, gärna från flera källor. När ett socialkontor gör SARA:SV utan att ha talat med mannen alls, vilket är vanligt, återstår den del av instrumentet som egentligen mäter samma sak som FREDA: motpartens berättelse.

Ett strukturerat verktyg är inte ett mätinstrument

Både instrumenten hör till familjen strukturerad professionell bedömning. Idén är enkel och välbelagd: den mänskliga hjärnan är dålig på att hålla många riskfaktorer i huvudet samtidigt, och ännu sämre på att väga dem konsekvent från fall till fall. En checklista tvingar fram samma frågor i varje ärende och gör bedömningen möjlig att följa i efterhand. Det är en verklig förbättring jämfört med den fria magkänslan, och den som avvisar instrumenten helt har inget bättre att erbjuda.

Men strukturerad professionell bedömning innebär också att summan av kryssen inte är svaret. Sju ja-svar hos en person som just flyttat till skyddat boende med kontaktförbud och ett fungerande nätverk beskriver en annan situation än fyra ja-svar hos en person som fortfarande bor kvar hos en man som förlorat jobbet, druckit i tre veckor och sagt att han inte tänker leva utan henne. Instrumentet räknar inte den skillnaden. Handläggaren måste göra det, i klartext, i akten.

Vad forskningen säger om hur de faktiskt används

Socialstyrelsens egen kartläggning av hur socialtjänsten och vården frågar om våld visade att bedömningsmetoder används ojämnt och långt ifrån överallt, och att många verksamheter frågar om våld utan att ha någon strukturerad metod alls. Den utvärdering av FREDA som Hugo Stranz, Maria A. Vogel och Stefan Wiklund genomförde vid Stockholms universitet på Socialstyrelsens uppdrag pekade i samma riktning: implementeringen var svag, användningen selektiv, och instrumenten användes ofta i en form som avvek från manualen.

Den intervjubaserade forskningen från socialsekreterarnas eget perspektiv beskriver en välkänd spänning. Verktyget upplevs som ett stöd i det svåra samtalet och som ett skydd mot godtycke, men samtidigt som något som stör samtalets naturliga gång och riskerar att styra vad klienten alls kommer att berätta. Flera beskriver att de använder frågorna som ett inre raster i stället för att läsa dem högt, och fyller i formuläret efteråt. Det senare är begripligt och samtidigt allvarligt, eftersom en bedömning som konstrueras i efterhand oundvikligen anpassas till den slutsats handläggaren redan landat i.

En intersektionell innehållsanalys av just FREDA och SARA:SV har dessutom visat att instrumenten synliggör vissa sårbarheter väl, framför allt de som liknar en heterosexuell relation mellan två svenskfödda vuxna, och sämre fångar annat: hedersrelaterade sammanhang där kontrollen utövas av flera personer, ekonomiskt beroende kopplat till uppehållstillstånd, funktionsnedsättning, och mäns utsatthet.

När hotet är kollektivt: HEVA och PATRIARK

Både FREDA och SARA:SV förutsätter att relationen som utreds består av två personer, en som utövar och en som utsätts. Den förutsättningen håller inte i en hederskontext, där trycket kan komma från föräldrar, bröder, farbröder och ett vidgat släktnätverk samtidigt, och där offret lika gärna kan vara en pojke som vägrat bevaka sin syster som en flicka som vill välja sin egen partner. Instrumenten som används vid våld i nära relation fångar inte den strukturen, och att ändå använda dem där är inte en formaliafråga. Det är en patientsäkerhetsfråga.

För hedersrelaterat våld finns särskilt framtagna bedömningsstöd. PATRIARK, utvecklat av Henrik Belfrage, har länge varit det mest använda i svensk kontext och blickar mot just de kollektiva mekanismerna: vem i släkten som utövar kontroll, vilka normer som bär trycket, och vad som händer med risknivån om den utsatta bryter sig ur. Det nyare HEVA (Hedersrelaterat våld och förtryck, Att upptäcka och Agera) är ett screening- och bedömningsstöd framtaget av Origo, länsövergripande resurscentrum i Stockholms län, i samarbete med Nationellt centrum mot hedersrelaterat våld och förtryck vid Länsstyrelsen Östergötland. HEVA används i dag brett av socialtjänst, skola och hälso- och sjukvård, och är byggt för att hjälpa yrkesverksamma att dels ställa frågorna utan att sätta offret i fara, dels välja rätt åtgärd i rätt ordning. En sådan sak att medling och samförståndssamtal, metoder som är rimliga i en konventionell konflikt, i en hederskontext kan utsätta offret för akut fara. NCH och Socialstyrelsens handbok för hedersrelaterat våld avråder uttryckligen från dem.

Vad som sägs om FREDA och SARA:SV gäller även här, men med en viktig nyans. I ett hedersärende är inte bara verktygsvalet avgörande utan även arbetsordningen. Att ringa hem och höra familjens version är standardmetod i en vanlig utredning. I ett ärende där HEVA eller PATRIARK pekar på hedersstruktur kan det samtalet signalera till familjen att den unge brutit sig ur kollektivet, och konsekvenserna kan bli omedelbara. Det är dokumenterat i en lång rad svenska rättsfall sedan Pela Atroshi (1999) och Fadime Sahindal (2002), och Barnombudsmannens årsrapport 2026 beskriver pojkar och flickor som lever med exakt denna struktur. Rätt instrument, använt i fel ordning, kan alltså förvärra det det ska förebygga.

Så här ser det ut i akten

Nedan följer tre sammansatta exempel. De är inte enskilda ärenden och ska inte läsas som sådana. De är konstruerade utifrån de återkommande mönster som beskrivs i utvärderingarna av FREDA, i tillsynsbeslut om bristande dokumentation och uteblivna riskbedömningar, och i den utredningsprosa som mallarna faktiskt producerar. Formuleringarna är typiska. Fallen är inte verkliga.

Exempel 1. Instrumentet som aldrig blev gjort. En kvinna uppger vid ett besök om försörjningsstöd att hennes man har låst in hennes pass och att hon inte får handla själv. I journalen står: "Kvinnan beskriver kontrollerande beteende hos maken. Informerats om möjligheten att kontakta relationsvåldsteamet." Ingen strukturerad bedömning görs, eftersom ärendet handlar om ekonomi och hon inte själv begär skydd. Tre månader senare inkommer en polisanmälan. Det som saknas i akten är inte medkänsla, utan ett moment: kortfrågorna, som tar två minuter, och som är byggda exakt för den situationen.

Exempel 2. Siffran som fick ersätta resonemanget. En farlighetsbedömning genomförs och utfaller med få ja-svar, eftersom mannen aldrig varit fysiskt våldsam, aldrig hotat med vapen och inte är avundsjuk i den mening frågorna beskriver. Utredningen skriver: "FREDA-farlighetsbedömning visar låg risk. Skyddat boende bedöms ej motiverat." Men kvinnans beskrivning handlar om systematisk kontroll av var hon är och vem hon talar med, ett mönster som i Evan Starks arbete kallas coercive control och som i svensk rätt sedan 2018 kan utgöra brottet grov fridskränkning. Instrumentet var byggt för att fånga risk för dödligt våld, inte för att avgöra om ett kontrollmönster föreligger. Det användes som om det avgjort båda frågorna.

Exempel 3. Bedömningen av en man ingen talat med. I en vårdnadskonflikt gör socialtjänsten en SARA:SV på pappan. Underlaget är mammans uppgifter, en avslutad förundersökning och en orosanmälan från förskolan. Flera faktorer markeras som "delvis förekommande" med formuleringen "enligt uppgift". Pappan får senare läsa i utredningen att det bedöms finnas risk för framtida partnervåld. Han har då aldrig fått frågorna ställda till sig. Här är felet inte instrumentet utan förvaltningsrätten: förvaltningslagens krav på kommunikation och på saklighet gäller även för det som skrivs som en riskbedömning, och en faktor som markeras utan att den berörde fått bemöta uppgiften bär inget bevisvärde alls.

Fakta: vad de olika verktygen är byggda för

FREDA-kortfrågor. Screening. Ska göra det möjligt att fråga om våld i vanliga ärenden. Kort, ställs till alla.

FREDA-beskrivning. Kartläggning av vilket våld som förekommit, hur ofta och under hur lång tid. Beskriver, rangordnar inte.

FREDA-farlighetsbedömning. Risk för fortsatt allvarligt eller livshotande våld mot den utsatta. Bygger på Campbells Danger Assessment. Ska tolkas, inte summeras.

SARA:SV, internationellt B-SAFER. Femton faktorer om den som utövar våld, hans psykosociala situation och den utsattas sårbarhet. Kräver information om honom, gärna från flera källor.

PATRIARK. Bedömning av hedersrelaterat våld, där hotet kan komma från flera personer i ett kollektiv.

HCR-20 V3. Bredare bedömning av risk för allvarligt våld, utvecklad i rättspsykiatrisk vård.

Gemensamt för samtliga: de är stöd för ett resonemang. Ingen av dem ger en risknivå av sig själv.

Varför det här är en rättssäkerhetsfråga

Ett instrument som används rätt gör en myndighet mer granskningsbar. Man kan se vilka frågor som ställdes, vilka uppgifter som fanns, och var bedömaren valde att lägga tyngden. Ett instrument som används fel gör det motsatta. Det flyttar ansvaret från en människa som kan förklara sig till ett formulär som inte kan, och det klär ett antagande i en form som ser ut som kunskap.

För den enskilde spelar det roll åt båda hållen. Den som är utsatt riskerar att få nej till skydd med hänvisning till ett lågt utfall i ett instrument som mätte något annat än hennes situation. Den som anklagas riskerar att få en risknivå inskriven i sin akt utan att någon frågat honom. Båda felen har samma orsak, alltså att ett hjälpmedel för tänkande används som ett avgörande i sig, och båda kan rättas med samma tre meningar i akten: det här är uppgifterna, så här har jag vägt dem, och det här har den berörde fått bemöta.

Vad du kan begära om du är part i en utredning

Om en riskbedömning finns i din utredning kan du be att få veta vilket instrument som använts, vilka uppgifter som ligger bakom varje markerad faktor, och om du själv fått bemöta dem. Du kan påpeka skillnaden mellan en uppgift som är utredd och en uppgift som återges som "enligt uppgift". Du kan begära att din egen beskrivning skrivs in med dina ord innan den tolkas. Detta är inte att bråka med socialtjänsten, det är att bidra med sådant en bedömning behöver för att bli hållbar, och det är precis vad förvaltningslagen förutsätter att du får göra.

Och om du är den som gör bedömningarna: instrumentet är din vän så länge det får vara det det är. En lista som ser till att du inte glömmer något viktigt när du har fjorton ärenden och två veckor kvar till utredningstidens slut. Den dagen listan börjar skriva slutsatsen åt dig har du förlorat både det professionella omdömet och det som gör beslutet möjligt att stå för i domstol.

Källor