Psykologi · Klinisk dekonstruktion · 12 min

Sårbarhetsfällan

Han gjorde precis som böckerna sa. Han öppnade sig. Han grät i parterapin. Sex månader senare står hans tårar i ett yttrande till socialtjänsten under rubriken "bristande omsorgsförmåga". Det här är den centrala paradoxen i modern manlig psykologi, och varför terapirummet, trots de bästa intentioner, ofta är platsen där fällan slår igen.

Bilden: en man i 40-årsåldern. Han sitter i en parterapeuts soffa. Han har precis, för första gången på fjorton år, sagt högt att han är rädd. Inte för något specifikt, bara rädd. För att inte räcka till, för att vara osynlig, för att hans far ska dö innan de hann prata på riktigt. Hans röst spricker. Han ser på sin partner. Hon ser tillbaka. Och det är då, i den mikrosekunden, som något går sönder i rummet som varken han eller hon har språk för. Terapeuten antecknar "stor framgång idag". Hemma den natten ligger de med ryggen mot varandra. Tre månader senare har hon lämnat. Sex månader senare står den scenen, något omformulerad, i hennes yttrande till tingsrätten.

Det här är inte en undantagshistoria. Det är ett mönster. Och det är dags att vi pratar om det utan att antingen bekräfta manosfärens bittra version ("kvinnor vill ha alfahanar, inte känslor") eller den terapeutiska kulturens lugnande version ("han gjorde det fel, han var för intensiv"). Båda har fel. Den verkliga förklaringen är obekvämare än så.

Esther Perel och paradoxen ingen ville räkna ut

Esther Perel formulerade i Mating in Captivity (2006) den distinktion som hela vår fältguide vilar på, vare sig vi vill eller inte: kärlek bygger på närhet, symbios, transparens, och attraktion bygger på distans, autonomi, mystik. Det första är kvällsljus och blöta strumpor på elementet. Det andra är att se sin partner gå in i ett rum hon inte berättar om. Båda är legitima behov. Problemet är att de är delvis oförenliga, och att modern parterapi nästan uteslutande optimerar för det första.

Det är inte ett påhitt från Perel. John Gottmans fyrtio år av observationsforskning på par visar samma sak från ett annat håll: den så kallade "positive sentiment override", det grundbruset av välvilja som håller en relation flytande, kräver både trygghet och en kvarstående gnista. När den ena saknas dör relationen. När den andra saknas dör attraktionen, och därefter relationen. Vi psykologer har en tendens att bara behandla det första problemet eftersom det är det vi har verktyg för. Vi pratar oss heller inte gärna om att vi är duktiga på halva uppgiften.

Det hör hemma att säga: detta gäller inte alla par, inte alla kvinnor, inte alla relationskonstellationer. Det finns relationer där maximal transparens fungerar i decennier. De är dock statistiskt ovanligare än vad både parterapilitteraturen och den feministiska populärlitteraturen vill medge.

Brené Brown och mannen vid den vita hästen

Brené Brown är förmodligen den enskilt mest inflytelserika rösten i "modet att vara sårbar"-paradigmet. Hennes TED-talk har över sextio miljoner visningar. I Daring Greatly (2012) gör hon dock något som få populärpsykologer gör, hon redovisar en blind fläck.

Efter en föreläsning kommer en man fram till henne. Han säger så här: jag har läst dina böcker. Jag har försökt. Och vet du vad jag har lärt mig? Min fru och mina döttrar ser mig hellre dö uppe på min vita häst än att jag ramlar av den.

Brown valde att skriva ner det och publicera det. Hennes egen kommentar är värd att citera: jag insåg att jag hade gett män ett råd jag inte själv hade testat på dem som älskade mig. Det är, för en forskare av hennes kaliber, en exceptionellt hederlig sak att skriva. Den passagen citeras nästan aldrig av dem som annars åberopar henne.

Vad var det mannen sa? Inte att hans fru var en dålig människa. Inte att kvinnor "inte tål" sårbarhet. Han sa något mer specifikt: att toleransen för manlig sårbarhet i nära relationer är teoretisk hos majoriteten av människor, inklusive de som verbalt efterfrågar den. Den autonoma nervsystemreaktionen, Stephen Porges polyvagala teori beskriver mekanismen, sker innan det medvetna värderingssystemet hinner ifatt. Hon vill att han ska öppna sig. Hennes nervsystem registrerar att fundamentet sviktar. Reaktionen är panik, inte tacksamhet. Sedan kommer den medvetna efterrationaliseringen: "han är inte den jag trodde", "jag känner honom inte längre", "vi har vuxit isär".

Terry Real och terapirummets feminisering

Den amerikanske parterapeuten Terry Real, författare till I Don't Want to Talk About It (1997) och The New Rules of Marriage (2007), har under tre decennier arbetat med just denna asymmetri. Hans grundtes är obekväm för min egen yrkeskår: modern parterapi är konstruerad på en kommunikationsmodell, verbal, utforskande, känslofokuserad, som historiskt sett gynnar den som har socialiserats in i ett relationellt språk. Det vill säga, i de flesta fall, kvinnor.

Mannen kallas in på en arena där han ska prestera enligt ett regelverk han aldrig fått lära sig. När han misslyckas, när han blir tyst, eller överkompenserar och blir för intensiv, eller försvarar sig, blir misslyckandet i sig diagnosen. "Han kan inte kommunicera." "Han har för mycket bagage." "Han verkar inte vilja vara här." Real beskriver hur den implicita normativiteten är så stark att den knappt syns: terapeuten tror att hen är neutral medan rummets hela arkitektur är riggad åt ett håll.

Det här ska sägas med pondus och utan offerklagan: det är inte terapeuternas fel som individer. De flesta är välmenande och kompetenta människor som arbetar inom ramen för en tradition som har slagsida. Det är systemfel. Och det är dags att hela kåren, min kår, pratar om det.

Det moment då validering blir vapen

Det här är det kliniskt mest delikata momentet, och det går alldeles för ofta fel. När paret kommer i kris och söker terapi har attraktionsskadan ofta redan skett. Det hon säger är: "Jag känner mig inte trygg längre." "Han är inte den han var." "Jag vet inte om jag älskar honom på det sättet." Detta är legitima upplevelser och de ska tas på allvar.

Men i den terapeutiska traditionen finns en stark normativ instinkt att validera känslan som om den vore en sanning om relationen i stället för en signal från en relation som hamnat i otakt. Det är, i Susan David-termer (Emotional Agility, 2016), en sammanblandning av att en känsla är giltig (det är den alltid) med att den är vägledande (det är den långt ifrån alltid). När terapeuten validerar "jag känner mig inte attraherad längre" som om det vore en oåterkallelig dom, snarare än en bro­svikt som går att laga om båda gör jobbet, har man redan landat i separation som default. Den brittiska terapeuten Andrew G. Marshall har i I Love You But I'm Not in Love With You (2006) dokumenterat hur ofta denna fras föregås av just en period där mannen lagt ner sin sköld inåt, och hur ofta den följs av reparation, om man inte hastar mot separation som första interventionsval.

William Doherty, professor i familjeterapi vid University of Minnesota, har skrivit kritiskt om vad han kallar "therapist-induced divorce": den dokumenterade tendensen att terapeuter omedvetet tippar paret mot separation eftersom det är det som validerar varje individuell sanning utan att behöva navigera den obekväma konflikten dem emellan. Hans varning är skarp: vi har skapat en kåren av relationsspecialister som är bättre på att avveckla relationer än att laga dem.

När det privata blir bevismaterial

Och så kommer det sista steget, det som gör fällan total. När separationen är ett faktum och vårdnaden ska regleras flyttar samma material, det mannen delade i förtroende under relationens trygghetsfas, från terapirummet till socialtjänstens utredningsmall och vidare till tingsrättens akt.

Det han sa när han grät i februari är det som i november står som "uttryck för känslomässig instabilitet" eller "psykisk skörhet som riskerar barnens trygghet". Den natt han berättade om sina mörkaste tankar för att hon bad honom göra det är den scen som beskrivs i yttrandet. Föräldraalienation och så kallade "split"-mekanismer i högkonflikt har dokumenterats utförligt, bland annat av William Bernet och kollegor (2010, Parental Alienation, DSM-5, and ICD-11), men den specifika dynamik vi talar om här är något snävare och kanske vanligare: den medvetna eller omedvetna omframningen av en mans terapeutiska arbete som juridiskt material.

Det är just här resentimentet föds hos män. De har inte blivit lurade av kvinnor. De har blivit lurade av två system, det terapeutiska och det juridiska, som inte talar samma språk men som vidarebefordrar information mellan sig som om de gjorde det. När den nya, mjuka regeluppsättningen krockar frontalt med den gamla, karga regeluppsättningen är det mannen som står mitt emellan med skärvor av båda i händerna. Det är, en del av vad som föder den bittra rörelsen vi vill bygga ett alternativ till. Att bara skälla på män som hamnar där utan att titta på rummet de stod i är dålig psykologi och dålig politik.

Vad detta inte betyder

Det här är inte ett argument för att män ska tillbaka in i sina sköldar. Det vore ett katastrofalt felslut, och det är exakt det manosfären försöker sälja in. Att stänga av sin egen inre värld leder inte bort från fällan, det leder rakt in i den andra fällan, den som heter ensamhet, hjärtinfarkt vid 56 och självmord vid 62. Forskning från Robin Hadley och andra om manlig isolering är på den punkten närmast brutalt tydlig.

Det det betyder är något annat: sårbarheten måste kalibreras, riktas och tidsättas. Den får finnas men inte vara det enda fundamentet. Den får delas men inte med vem som helst, vid vilken tidpunkt som helst, i vilken dos som helst. Det är vuxenarbete, och det är vad nästa text, Erik Hallins fältguide, handlar om.

Vad jag som psykolog är skyldig att säga

Jag har själv suttit i mörkret. En av männen i den här redaktionen ringde varje kväll i ett halvår tills jag började svara igen. Det är därför jag kan säga med viss tyngd: terapirummet kan rädda liv. Jag är inte ute efter att avskaffa min egen yrkeskår. Jag är ute efter att vi som arbetar i den slutar låtsas att vi är neutrala när vi inte är det, slutar validera attraktionssvikt som relationsdom, och slutar bidra med material till rättsprocesser vi själva har en del i att accelerera.

Det är ett rimligt krav. Det är möjligt att uppfylla. Det är, faktiskt, redan vad de bästa terapeuterna gör. Vi behöver bara våga säga högt att det är där ribban ligger.

Källor