Kultur · Essä · 13 min

Sex röster om mansrollen, en lägesbild från 2026

Hampus Linders dokumentär i DN, Jan Emanuel i Lyckopodden, Eric Schüldt i Kyrkans Tidning, Max Sandberg i Epoch Times, Ruben Östlund och Lena Andersson från Littfest, och YouTube-essän "En manlighet i kris?", sex svenska röster som under det senaste året försökt sätta ord på vad som händer med männen. De är överens om mer än de själva tror. Här är vad de pekar på, var de är samstämmiga, och varför deras gemensamma diagnos är nästan identisk med den fattning.nu har försökt formulera sedan starten.

Det är något som rör sig i den svenska offentligheten kring mansrollen just nu. Inte i form av ett samlat program eller en rörelse, för någon sådan finns inte, utan som en serie enskilda röster som från olika håll tycks komma fram till samma sak. En filmrecensent på DN, en före detta riksdagsledamot i en samtalspodd, en författare i Kyrkans Tidning, en samtalsterapeut i Epoch Times, en regissör och en romanförfattare på en litteraturfestival, en oberoende essäkanal på YouTube. Sex helt olika sammanhang, sex olika tonlägen, men en förvånansvärt sammanhållen bild.

Det är värt att stanna upp inför detta. Inte därför att det är revolutionerande, mycket av det de säger har sagts i andra länder under tio år, utan därför att det är ovanligt i Sverige. Den svenska tystnaden om mansrollen har varit total under en lång period. Att den nu spricker, i sex parallella sprickor, är en lägesbild i sig.

Linder och faderns frånvaro

Hampus Linders dokumentär om manosfären, som Helena Lindblad recenserar i DN under den oresonligt ironiska rubriken om stekta gettestiklar, gör något oväntat. Den åker ut i marknaden för säljande bekännelser och provokativa ritualer, Liver King-estetiken, gurusarna, ceremoniernas teater, och kommer hem med en helt annan historia. Det Linder hittar är inte ett avslöjande om manosfären. Det är ett porträtt av faderns frånvaro. Männen som söker sig till de här rummen söker inte testosteron eller marknadsföringsspråk. De söker en pappa.

Det är en gammal observation som gjorts på engelska sedan Robert Bly och David Gilmore på 1990-talet, men den har inte trängt igenom på svenska förrän nu. Att en filmrecensent på DN behöver skriva ut det säger något om hur långt efter det svenska samtalet har varit. Det säger också att när man slutar avfärda dessa män och faktiskt lyssnar, vilket Linder gör, så landar diagnosen på samma plats som hos kyrkans män, hos terapeuterna, hos romanförfattarna. Faderskapet. Det egentliga svaret bakom alla "manlighetskris"-rubriker.

Jan Emanuel och pojken som inte blir man

I Lyckopodden samtalar Jan Emanuel kring SVT-dokumentären Priset män betalar och formulerar något som de övriga inte riktigt vågar säga lika rakt. Skillnaden mellan pojke och man har suddats ut. Det finns ingen tröskel kvar att kliva över. Och i tomrummet där tröskeln stod fyller Andrew Tate luften med dominansretorik som låter som riktning men är karikatyr.

Jan Emanuels lösning är medvetet gammaldags, vilket är dess styrka. Återupprätta tydliga vuxenroller. Öppna dörren, betala notan, bär kassarna, inte därför att hon inte kan, utan därför att du har valt att ta ansvar. Stötta varandra mellan män och kvinnor, sluta tävla. Han är inte naiv, han vet att han låter som en handbok från 1958, men hans poäng är just att en handbok behövs. Den finns inte. Och i frånvaron av den blir Tate handboken.

Det ligger nära det fattning.nu kallar den artiga kapitulationen. När man av rädsla för att verka kontrollerande släpper allt ansvar, också det ansvar som är ditt, har man inte blivit jämställd. Man har bara abdikerat. Jan Emanuel skulle förmodligen formulera det med mer scenisk värme, men det är samma observation.

Schüldt och bristen på kallelse

Eric Schüldt i Kyrkans Tidning lägger den teologiska och antropologiska botten under det Linder och Jan Emanuel säger. Unga män saknar kallelse, syfte, riktning, övergångsriter, äldre mentorer, gemenskaper där män lär av varandra över tid. Konsekvenserna är mätbara: passivitet, depression, ensamhet, försvagad agens i familjelivet, en kvinna som bär hela det emotionella och praktiska arbetet i relationen.

Schüldts förslag är delvis kyrkligt, att kyrkan kan vara en plats med struktur, ritualer och en roll i ett större drama, och att det förklarar varför unga män börjar söka sig dit nu, men han pekar lika tydligt på den sekulära parallellen. Scouterna. Konkret formning av karaktär. Vi har själva skrivit om Scouterna i samma anda i artikeln om plikt och handling, och det är ingen tillfällighet att det är samma slutsats. När det institutionella stödet för pojkars mognad försvinner måste det ersättas av något konkret som gör samma jobb, eller så ersätts det av ingenting.

Schüldts allvarligaste varning är den om porr och hyperindividualism, och hans mest provocerande förslag är Kristus som ideal, styrkan som offer och tjänande, motbilden till både den passiva mjukhet som terapisamhället uppmuntrar och den dominansfantasi som manosfären säljer. Det är, om man skalar bort den teologiska klädnaden, ungefär samma figur som fattning.nu kallar den rådige fadern. Stoikerna i Donau och Schüldts Kristus är två grenar på samma ärende: en man som klarar att bära något åt någon annan utan att kollapsa under det.

Sandberg och ensamhetens siffror

Max Sandberg i Epoch Times bidrar med det som lättast räknas. Tjugo procent av männen har ingen att anförtro sig åt. Kvinnor har genomsnittligt fem till sju nära relationer, män ofta en till två eller noll. Sociala medier formar ouppnåeliga ideal. Utrymmet för manlig sårbarhet existerar knappt utanför terapirummet, och inom terapirummet, som vi själva har skrivit om i Asymmetrin, är det ofta missvisande.

Sandbergs lösning, "claiming-modellen" och de fem pelarna brotherhood, syfte, kropp, relationer och sårbarhet, är välbekant från amerikansk litteratur. Det viktiga är inte modellen i sig utan att en svensk röst nu artikulerar den utan att vare sig förlöjliga den eller paketera den i mansrörelse-jargong. Att han talar om brotherhood som "organiserade rum där män får utvecklas tillsammans, inte tävla" är ett försök att återta ett ord som både Evryman och ManKind Project har försökt fylla utomlands. Vi är skeptiska till de internationella formaten, för konturlösa, för terapeutiska, för långt från svenskt allvar, men problembeskrivningen är riktig.

Östlund, Andersson och fasaden som spricker

På Littfest 2015, det är gammalt nu, men samtalet har åldrats väl, pratar Ruben Östlund och Lena Andersson kring filmen Turist. Pappan som flyr från lavinen istället för att kasta sig över sin familj. Det är en av de mest exakta bilderna i svensk samtid på vad som händer när självbilden och verkligheten inte stämmer överens. Han ska vara beskyddaren. När det smäller agerar han som vem som helst.

Östlunds och Anderssons hållning är inte handlingsorienterad, de erbjuder ingen lösning utöver ärlighet, men ärligheten är poängen. Att avdramatisera mansrollen, sluta låtsas, börja prata om vad som faktiskt händer i kroppen och i beteendet under press. Det är ett samtal som ligger nära den stoiska sjukjournalen, premeditatio malorum: tänk igenom på förhand vad du faktiskt skulle göra när det går åt helvete, för fasaden bär inte. Östlund formulerar det med en romanförfattares precision, men det är samma övning.

"Rationell" och den smala normen

Sjuminuters-essän "En manlighet i kris?" på YouTube-kanalen Rationell levererar det enklaste och mest svårinvändbara budskapet av alla. Den dominerande maskulinitetsnormen, styrka, kontroll, känslolöshet, är historiskt smal och fungerar dåligt idag. Lösningen är att öppna upp vad män får vara. Färre regler kring känsla, gråt, omsorg, intressen. Mer utrymme.

Det är ett budskap som lätt avfärdas som mjukhet, men det är inte mjukhet, det är ett konstaterande av faktum. En man som måste hålla en så smal repertoar att han inte får gråta vid sin fars begravning, inte får visa ömhet mot sin son, inte får ha ett intresse som faller utanför ett trångt schema, är inte en stark man. Han är en spänd man som imiterar styrka. Den verkligt råda fadern har bredd nog att rymma både Aurelius vid Donau och en pappa som sitter på golvet med ett barn som har feber. Det är inte två olika roller. Det är samma person som klarar båda.

Tvärsnittet: vad de sex är överens om

Lägger man de sex rösterna intill varandra framträder en samstämmighet som är svår att bortse från. De är överens om problemet på sju punkter och om lösningen på fyra.

Problemet: unga män saknar riktning, mentorer och rum att mogna i. Ensamhet och relationsfattigdom är mätbar och allvarlig. Faderns frånvaro, biologiskt, känslomässigt, kulturellt, är den mest underskattade variabeln. Övergångsriterna är borta. Den dominerande normen är samtidigt för smal och felriktad. Debatten erbjuder två dåliga val: terapeutisk passivitet eller Tate-aggression. Och det institutionella stödet, kyrka, scouter, föreningsliv, värnplikt, lärlingskap, har monterats ned utan att ersättas av något.

Lösningen: gemenskap mellan män över generationer (kyrka, scouter, brotherhood, mentorskap). Faderskapet som det egentliga svaret bakom alla "manlighetskris"-rubriker. Ritual och konkret handling, inte bara samtal om känslor. Och styrka omdefinierad som tjänande, ansvar och offer, inte dominans.

Det är, ord för ord, det fattning.nu har försökt formulera sedan första artikeln. Den rådige fadern. Den tredje vägen mellan manscirkel och manosfär. Mansfällan som diagnos. Faderskapet som verkstad. Att de sex rösterna landar på samma plats utan att vara koordinerade är det enda riktigt hoppingivande i det här samtalet.

Vad som fortfarande saknas

Och ändå. Det finns en mittfåra som även dessa sex inte fyller. Linder är filmrecension. Jan Emanuel är samtalspodd med en igenkänd politiker. Schüldt är kyrklig. Sandberg är coach i en nischpublikation. Östlund och Andersson är från en litteraturfestival för tio år sedan. Rationell är en oberoende YouTube-kanal. Det är värdefulla röster, men de är specialiserade. Det finns ingen mittfåra som tar samma samtal i ett bredare läge, i en stor kvalitetstidning med en återkommande spalt, i en public service-dokumentär utan retoriska rubriker, i en partipolitisk diskussion om pojkars utbildning, i en folkbildande podd som inte är knuten till en enskild person.

När den mittfåran inte finns växer extremerna. Det är därför Henrik Jönssons video från i fjol, den vi skrev om i föregående artikel, kunde få hundratusentals visningar med ett budskap som patologiserar halva befolkningen. Det är därför Andrew Tate fortsatt har svenska tonåringar som lyssnar. Det är därför terapisamhällets vokabulär utan motvikt har kunnat dominera i ett decennium. Tystnaden suger in det som råkar fylla den.

Det är där fattning.nu försöker stå. Inte som rörelse, inte som kyrka, inte som coachverksamhet, utan som en redaktionell plattform i mittfåran som tar de sex rösternas gemensamma diagnos och formulerar den med pondus och utan rörelseetiketter. Det är en blygsam ambition i förhållande till hur stor luckan är, men det är värt att notera att luckan finns och att vi inte är ensamma om att se den. Linder, Jan Emanuel, Schüldt, Sandberg, Östlund, Andersson och Rationell ser den också. Det räcker inte, men det är en början.

Slutord

Det är lätt att vara cynisk om det här samtalet. Ord som faderskap, mentorskap, brotherhood, ritual, kallelse, dygd och tjänande har blivit slitna i amerikansk självhjälpslitteratur, och en svensk läsare har all rätt att höja på ögonbrynen när de dyker upp i en text. Men det är värt att lägga ifrån sig cynismen en stund. När en filmrecensent på DN, en politiker i en podd, en författare i Kyrkans Tidning, en coach i Epoch Times, två av Sveriges främsta romankonstnärer från en litteraturfestival och en oberoende YouTube-essäist från sex helt olika positioner kommer fram till samma sak, då är det inte längre ett amerikanskt importpaket. Det är en svensk diagnos.

Vad de inte säger, men vad fattning.nu kommer att fortsätta säga, är att diagnosen är meningslös utan att den enskilde mannen tar den på sig. Det går inte att vänta på att kyrkan, scouterna, föreningslivet eller staten ska bygga rummet åt dig. Du måste vara den vuxen som du själv saknade. Du måste hålla i den ordning du önskar att din pappa hade hållit i. Du måste vara den mentor du själv aldrig fick. Det är prosaiskt, det säljer inga dokumentärer, och det är hela poängen.

Källor