Kulturell lägesbild · Språk · Samtidsdiagnos · Kulturell analys · 15 min

Skiftet pågår: när popmusiken, filmen och serierna börjar tala om oss igen

I fyrtio år har det dominerande språket i populärkulturen blivit allt mer individuellt, kliniskt och uppslitande. Vetenskapliga studier av tolv tusen poplåtar visar samma sak: ordet jag tar över, ordet vi krymper, känsloläget mörknar. Men någonstans kring 2023 vände något. Tre kulturella rörelser, fyra fyrtorn av motbevis, och en folkhälsomyndighet som tvingas tala om ensamhet som folksjukdom. Vi står inte i en automatisk pendelsvängning. Vi står i en kollision. Den här texten beskriver vad som krockar, och varför mannen som vill vara förebild behöver förstå vilket språk hans barn kommer att växa upp i.

Det finns ett enkelt sätt att mäta en kulturs temperatur. Räkna orden. Vilka pronomen återkommer i låttexterna. Vilka känslor återkommer i serierna. Vilka ord lägger dialogen i karaktärernas munnar när de möts, när de bryter upp, när de försöker laga något som har gått sönder. Språket är inte ytan på kulturen. Språket är kulturens stomme.

Gör man den övningen för perioden 1980 till 2025 framträder ett mönster så tydligt att det är svårt att avfärda. En forskargrupp ledd av Eva Zangerle vid universitetet i Innsbruck publicerade 2024 en stor studie i Scientific Reports där de analyserade textinnehållet i tolv tusen engelskspråkiga poplåtar från fem decennier. Resultatet var entydigt. Texterna har blivit kortare, enklare och mer repetitiva. Andelen ord som signalerar ilska och negativa känslor har ökat. Användningen av första person singular, jag och mig, har ökat märkbart. Användningen av första person plural, vi och oss, har minskat i motsvarande grad. Pop, country, rap, R&B, rock. Alla genrer rör sig åt samma håll.

Det är inte bara en akademisk kuriositet. Det är en spegel av hur vi har börjat tala om oss själva och varandra. Och det är från det språkliga landskapet vi behöver förstå skiftet som nu, försiktigt och osäkert, är på väg.

Peaken kom mellan 2016 och 2022

Om det självcentrerade språket har ökat under hela fyrtioårsperioden, så nådde det sin höjdpunkt under en specifik fas. Mellan ungefär 2016 och 2022 sammanföll tre krafter på ett sätt som tryckte språket till sin extrempunkt.

Den första var de algoritmiska plattformarna. Instagram och TikToks genombrott innebar att korta, känslostarka och starkt personliga budskap belönades systematiskt. Det som spreds var det som väckte starkast reaktion. Och starkast reaktion väckte det som lät en enskild kropp uttrycka en akut känsla. Ord som tidigare hade levt i terapirum, ord om diagnoser och relationella mönster, flyttade ut i vardagsspråket. De fungerade som korta etiketter, lätta att applicera, svåra att invända mot.

Den andra var streamingens ekonomi. Spotify och Netflix premierar det som lyssnas eller ses ensam i hörlurar och i sängen. Den enskilda, intima rösten som talar direkt till den enskilda lyssnaren blev den dominerande formen. Hits som Dua Lipas New Rules och Ariana Grandes Thank U, Next byggde hela sin form på en kall, metodisk sortering av andra människor. Det var inte fientligt. Det var hygieniskt. Och det var enormt framgångsrikt.

Den tredje var pandemin. Tjugohundratjugo och tjugohundratjugoett satte människor i fysisk isolering. Vad de gjorde under den isoleringen var att lyssna och titta ensamma, analysera sina egna relationer ensamma, och formulera sin egen smärta i ett språk som var lika ensamt. Zangerles studie visar att just dessa år nådde rekordnivåer i mätningarna av ilska, negativ affekt och självfokus.

Det är viktigt att inte bli moraliserande. Människor som använde det språket hade ofta utmärkta skäl. För många kvinnor var det första gången de fick ord för sådant som de länge hade saknat ord för. För många män var det första gången de fick beskriva en egen sårbarhet utan att uppfattas som svaga. Frigörelsen var verklig. Men varje språk har ett pris, och priset för det kliniska språket har börjat synas.

Mättnaden, och varför den kom

Någonstans 2023 och 2024 började något ändra sig. Det är fortfarande svårt att fastslå exakt när tipping point inträffade, och det är möjligt att vi bara kan se det i efterhand. Men signalerna är många.

Det kliniska språket började urvattnas av sin egen framgång. När varje besvärlig exkollega får en diagnostisk etikett och varje gräl beskrivs som otrygg miljö så slutar orden betyda något. Den som lyssnar märker att etiketten oftare beskriver den som etiketterar än den som etiketteras. Det är ungefär samma kurva som drabbar varje övermättad valuta. Den tappar sin köpkraft.

Samtidigt blev det allt tydligare att språket inte bara beskrev en social verklighet. Det formade den. Människor som hade tränat sig i att läsa varje relation som ett potentiellt övergrepp upptäckte att de satt ensamma. Människor som hade gjort av med två tusen kronor i månaden på samtal som kretsade runt deras mönster upptäckte att mönstren bestod, och att vänkretsen krympte. Folkhälsodata började peka åt fel håll. Statistiska centralbyrån rapporterade att antalet enpersonshushåll hade nått rekordnivåer. Barnafödandet i Sverige sjönk till en historisk botten kring ett komma fyrtiofem barn per kvinna. Det var inte ett politiskt problem längre. Det var en biologisk signal.

Skiftet, tre rörelser

Det som händer nu är inte ett återtåg till nittonhundratalets familjebild. Det är något annat. Det rör sig i tre tydliga riktningar, var och en med sitt eget språk.

Den första rörelsen är från terapi till hantverk. Berättelser om att lämna en relation för att hitta sig själv har börjat ersättas av berättelser om att stanna och laga. Taylor Swifts rad om att laga mattorna vi slog hål i på albumet Folklore är ett av de tydligaste exemplen. Bonny Light Horsemans Old Dutch och Zach Bryans Pink Skies är andra. Det är inte sentimentalt språk. Det är arbetsspråk. Du säger inte att du läker. Du säger att du lagar. Skillnaden är vem som har handen på verktyget.

Den andra rörelsen är från upprepad känsla till berättelse. En studie från University of California Berkeley analyserade med hjälp av maskininlärning över fem tusen Billboard-hits och visade att andelen narrativa låtar, alltså låtar som berättar en historia med karaktärer och händelseförlopp, har ökat kraftigt på senare år. Lana Del Rey, Zach Bryan, Taylor Swift och Noah Kahan är bara de mest synliga exemplen. När en låt blir en historia flyttas fokus från det egna måendet till ett vi, ett ni, en plats, en händelse. Människan börjar tala om något annat än sig själv igen.

Den tredje rörelsen är från romantisk kärlek till klan. De relationer som hyllas i samtidens film och serier är allt oftare inte den stormande kärleksrelationen utan flocken. The Bear handlar om en restaurang som är en surrogatfamilj. Reservation Dogs handlar om fyra ungdomar i en stam som är en flock. Bad Sisters handlar om systerskap som lojalitet. Begreppet chosen family har migrerat från queer subkultur till mainstream. Och det centrala frågan har bytt karaktär. Den är inte längre älskar du mig som jag är. Den är vem håller mig om ryggen när allt rasar.

Fyra fyrtorn ur motrörelsen

För den som behöver konkreta verk att luta sig mot finns det fyra exempel som är särskilt klargörande. De är inte plockade för att vara representativa utan för att de tillsammans tecknar konturerna av det språk som är på väg.

Fred Again och albumtrilogin Actual Life från 2021 till 2023 är ett musikaliskt verk där producenten samplar röstmeddelanden från vänner och främlingar. Resultatet är en sorts gemensam dagbok där det är många röster som bär verket, inte en. Låten We Have Lost Dancing blev en hymn för en generation som under pandemin upptäckte att den fysiska närvaron med andra människor är något som inte går att ersätta med ett flöde.

Kae Tempest och samlingen Hold Your Own från tjugohundrafjorton, följd av essäboken On Connection från tjugohundratjugo, formulerar samma sak i sakprosa och poesi. Tempest argumenterar att den mest radikala handling som finns i atomiseringens tid är att titta en annan människa rakt i ögonen, att inte avbryta, att låta något pågå tillräckligt länge för att det ska kunna betyda något.

Filmen Drive My Car av Ryusuke Hamaguchi från tjugohundratjugoett är ett tre timmar långt argument för att tystnaden mellan två människor i en bil kan göra det som ingen samtalsterapi klarar av. Filmen är en korrigerande motbild till den hyperventilerande dialogen i moderna serier. Den visar att existentiell kontakt kräver tid, gemensam rörelse och en uppgift, och att den inte kan jagas fram med ord.

Serien The Bear, sedan tjugohundratjugotvå, är kanske det viktigaste enskilda verket. Den tar karaktärer som talar det fullt utvecklade kliniska språket, mängder av terapi-vokabulär, mängder av diagnostik om varandra, och låter dem genom det gemensamma hantverket att driva en restaurang förvandlas till en flock. Det är inte att språket försvinner. Det är att handlingen vinner över etiketten. Och i sista hand är det handlingen som binder människor samman.

Vad som talar emot en svängning

Det vore oärligt att inte ta de mothuggande krafterna på allvar. De är inte triviala. Den första är ekonomisk. Vår nuvarande ekonomi är optimerad för enpersonshushåll. Två enrumslägenheter ger mer hyra än en familjelya. Två prenumerationer ger mer intäkt än en. Marknaden har inget egenintresse av att vi flyttar ihop. Och marknaden påverkar språket lika mycket som språket påverkar marknaden.

Den andra är teknologisk. De stora plattformarna lever på vår uppmärksamhet, och uppmärksamhet maximeras genom rörelse mellan kortvariga stimuli. Dejtingapparnas affärsmodell är att vi aldrig blir riktigt nöjda. Det är inte en konspirationsteori. Det är en redovisad strategi.

Den tredje är statistisk. Den hårda datan visar fortfarande att atomiseringen vinner. Barnafödandet är historiskt lågt. Antalet ensamhushåll fortsätter att stiga. Andelen unga vuxna som rapporterar djup ensamhet är historiskt hög. En motrörelse i populärkulturen säger ingenting om att den verkliga situationen håller på att vända i statistik. Den säger bara att kulturen är på väg att börja tala om det.

Vad som talar för

Det som ändå gör att svängningen är trolig, om än långt ifrån garanterad, är att den drivs av en kombination av smärta, ekonomi och politisk panik som är svår att stoppa.

Folkhälsomyndigheten i Sverige lanserade våren tjugohundratjugofem den första nationella strategin mot ofrivillig ensamhet, Med gemensam kraft, med en period som löper till tjugohundratjugonio. Det är en historisk markering. Staten har gått från att betrakta ensamheten som en privat olycka till att betrakta den som en folksjukdom likvärdig med rökning eller diabetes typ två. Bakgrunden är hård. Den medicinska forskningen, sammanställd bland annat av amerikanska generalvikarien Vivek Murthys rapport Our Epidemic of Loneliness and Isolation från tjugohundratjugotre, visar att kronisk ensamhet ökar dödligheten i en grad jämförbar med att röka femton cigaretter om dagen. Det är inte en kulturell åsikt. Det är ett mätbart resultat.

Det finns också en filosofisk våg. David Brooks bok The Second Mountain från tjugohundranitton är ett av de tydligaste samtida försöken att formulera vad det innebär att klättra det första, individuella berget och sedan upptäcka att det är tomt däruppe. Hans recept handlar om att bygga ett liv av åtaganden, till en partner, till en yrkesgemenskap, till en plats, till en tro. Byung-Chul Hans Erots vånda från tjugohundratolv, som har blivit en intellektuell underström i samtidens svenska kulturdebatt, argumenterar att den extrema individualismen har dödat vår förmåga att möta den andre som något verkligt främmande, något att underkasta sig något inför, något att binda sig till.

Och så finns den biologiska signalen. Människan är en flockvarelse. En art som har levt i klan eller storfamilj i kanske tvåhundratusen år ändrar sig inte på fyrtio år av massmediekultur. Vi kan tvingas leva atomiserat under en tid, men kroppen protesterar. Den protesterar genom depression, genom ångest, genom utbrändhet, och i sin tystaste form genom att inte föda barn. Det är när biologin börjar protestera mot kulturen som kulturen tenderar att vända.

Vart vi är på väg, om vi går försiktigt

Den troliga riktningen är inte tillbaka till nittonhundrafemtiotalets kärnfamilj. Det är inte heller till artonhundratalets storfamilj. Det är något nytt. En medveten flockkultur där människor som har vuxit upp i den totala friheten upptäcker att den friheten är dyrköpt, och som väljer att lämna ifrån sig en del av den i utbyte mot något stadigare.

Det är därför vi kan se till synes motsägelsefulla rörelser samtidigt. Yngre kvinnor som väljer att flytta hem till sina föräldrar på trettiotalet. Vänskapsgrupper som köper hus tillsammans. Trubblade samboskap som väljer att repareras snarare än upplösas. Apparna för att hitta vänner i samma stadsdel. Stora middagar med tolv personer på en söndagskväll. Det är inte en organiserad rörelse. Det är en serie av enskilda val som tagits av människor som har sett bottnen på det andra alternativet.

Det är också där det manliga ansvaret kommer in. Den rådige fadern behöver förstå vilket språk hans barn kommer att växa upp i. Om språket fortsätter att kretsa runt diagnoser kommer hans barn att lära sig att hantera världen genom att etikettera den. Om språket däremot rör sig mot löfte, hantverk och flock kommer hans barn att lära sig att hantera världen genom att binda sig till den. Han kan inte styra hela kulturen. Men han styr fullständigt vilket språk som talas vid hans köksbord. Och köksbordet är, för det enskilda barnet, en avsevärt större kulturell kraft än Spotifys topplista.

En försiktig slutsats

Det är för tidigt att säga att skiftet är ett faktum. Det är för tidigt att jubla över att individualismens hegemoni är bruten. Krafterna som driver atomiseringen är fortfarande starkare än krafterna som drar oss tillbaka mot varandra, och en stor del av samtidens motrörelse är estetisk snarare än praktisk. Det är lättare att lyssna på en låt om att laga mattan än att faktiskt laga den.

Men något har börjat röra sig. Det syns i datan från Innsbruck och Berkeley. Det syns i Folkhälsomyndighetens strategi. Det syns i de verk som de seriösa kritikerna lyfter fram. Det syns i samtalen vid bord där människor har slutat ursäkta sig för att de vill bli stannande hos. Och det syns, kanske allra tydligast, i det faktum att även den mest sålda popartisten i vår tid, en tjugofemårings amerikanska poet vid namn Taylor Swift, har gjort hela sin senare karriär på en pakt-vokabulär som var helt otänkbar för tio år sedan.

Det är inte ett löfte om en bättre tid. Det är en sannolikhet om en annan tid. Och en annan tid förbereds av människor som börjar tala ett annat språk, först om sig själva, sedan med varandra, och till sist i hörsel av sina barn.

Källor