Relationer · Psykologi · 7 min

Solidaritet i handling, vad Lagerbäck, Murray och Blankers vet om det vi behöver nu

Tre män med plattform använde den för att lyfta kvinnor, utan terapispråk, utan självcentrerad solidaritetspose. Bara konkreta beslut. Här är vad de gjorde, varför det fungerade, och vad det säger om hur vi nu bygger något åt andra hållet.

Som psykolog är jag van vid att människor frågar mig vad de ska säga. Hur de ska formulera sig. Vilket språkbruk som är rätt. Och nästan alltid är det fel fråga. Det är sällan språket som förändrar något. Det är handlingen. Tre män har stannat kvar hos mig som exempel på hur man faktiskt visar solidaritet med en grupp man inte tillhör, utan att göra sig till.

Lagerbäck, tystnaden som var ett ja

När Norges fotbollsförbund 2017 gjorde det första avtalet i världen om lika ersättning för dam- och herrlandslag, var det ett konkret beslut: herrarna gick med på sänkt egen lön så att damerna skulle få samma. Lars Lagerbäck, då tränare för det norska herrlandslaget, stöttade öppet uppgörelsen. Han kallade det "solidaritet i praktiken". Han hade ingen lång essä om det. Han skrev ingen kolumn. Han bjöd inte in till panelsamtal. Han stod bara bakom beslutet, offentligt, i en bransch där det skulle ha kostat honom ingenting alls att tiga. Det är så vuxen solidaritet ofta ser ut. Inte ord. En signatur. En kort kommentar som inte tas tillbaka.

Murray, invändningen som inte var en pose

Andy Murray är ett pedagogiskt exempel av en annan anledning. När en journalist sa till honom att Sam Querrey var "den första amerikanska spelaren att nå semifinal sedan 2009", svarade Murray lugnt: "Male player." Eftersom Serena och Venus Williams hade vunnit otaliga gånger under tiden. Han höjde inte rösten. Han gjorde ingen scen. Han rättade en faktauppgift. Det är skillnaden mellan att spela solidarisk och att helt enkelt vara konsekvent. Han anställde också Amélie Mauresmo som tränare när stora delar av tennisvärlden hånade idén att en man kunde tränas av en kvinna. Han kommenterade hånet kort, en gång, och fortsatte. Murray förstod något som mansrörelsen inte alltid förstår: när man behöver höja rösten för att markera sin solidaritet, är det ofta för en själv man höjer den, inte för den man säger sig stötta.

Blankers, det faktiska arbetet

Inför OS 1948 fick den nederländska sprintern Fanny Blankers-Koen brev som sade åt henne att stanna hemma och ta hand om sina barn istället. Hennes man och tränare Jan Blankers gjorde inte en kommentar i pressen. Han la upp hennes träning så att hon kunde kombinera den med moderskapet. Schemat passades efter barnen. Logistiken hanterades av honom. Hon vann fyra OS-guld. Det här är det enklaste och tråkigaste exemplet, och därför det viktigaste. Det är vad arbetet faktiskt ser ut som. Att göra logistiken så att den andra kan vinna. Att inte räkna. Att inte vänta sig kredit.

Ibsen, konsten som öppnade dörren

Och så finns Henrik Ibsen, som med Ett dockhem (1879) gjorde något som kanske var viktigast av allt: han gav läsare och åskådare ett rum där de kunde känna känslan utan att behöva försvara sig. Nora som stänger dörren bakom sig är ingen pamflett. Det är en bild. Och bilder slipper igenom det reaktiva försvar som argument alltid väcker. Ibsen visade en hel generation män hur en kvinna kunde uppleva ett "gott" äktenskap, inte genom att skrika på dem, utan genom att låta dem se. Det är fortfarande den mest underskattade formen av allians: att skapa rum där den andra parten själv kan komma fram till slutsatsen, utan att förlora ansiktet på vägen dit.

Vad jag som psykolog ser i mitt rum

Jag ser, varje vecka, män som kommer in i mitt rum bärande på en oartikulerad känsla av att vara oönskad i kulturen. De säger det inte i klartext, för de vet att det låter som självömkan. Men det sitter där, i kroppen. Många av dem har försökt prata med kvinnor i sin närhet om det och fått svaret att de borde "lyssna mer" eller "kolla sin egen makt". Vissa av dem vänder sig då åt fel håll, mot manosfärens röster som åtminstone bekräftar att deras smärta finns. Det jag önskar mig från kvinnor med plattform är inte ord. Det är samma sak som Lagerbäck gjorde. En offentlig signatur på att våra söner också räknas. Att det är okej att vara man, att man får misslyckas, att man har rätt till sina känslor utan att de omedelbart tolkas som hot. Det är inte en stor sak att be om. Det är samma sak Jan Blankers gjorde med ett träningsschema. Det är logistik. Och det är allt.

Källor