Våldsbegreppet · Fördjupning · 12 min

Strindbergs spegel

Fadren visar hur ett gräl om ord kan sluta i en kastad lampa. Men Strindbergs hustrur, hans dotter och hans samtida kvinnliga författare beskrev samma äktenskap från andra sidan. Läst tillsammans säger pjäsen mer om mannen än om kvinnan.

August Strindbergs drama Fadren från 1887 är en av de mest spelade svenska pjäserna om ett äktenskap som går sönder. Den brukar läsas antingen som ett mästerverk om könskampen eller som ett dokument över en mans kvinnoförakt. Båda läsningarna stämmer, och det är just därför pjäsen är användbar. Den visar mekanismen vi beskrev i [Två vapenslag](/artiklar/tva-vapenslag), men den visar också vad som händer när en man tolkar den mekanismen som en sanning om kvinnor i stället för som ett mönster mellan två människor.

Den här texten läser Fadren tillsammans med de kvinnor som skrev om Strindberg och om hans tid: hans hustrur, hans dotter, hans samtida kvinnliga författare och senare forskare. Syftet är inte att döma en död författare, utan att visa hur samma äktenskap ser ut från två håll.

Pjäsen

Ryttmästaren Adolf och hans hustru Laura strider om hur dottern Bertha ska uppfostras. Laura vinner inte genom kraft utan genom ord. Hon sår tvivel om vem som är flickans far, låter den nye läkaren tro att maken är sjuk i sinnet och styr vad omgivningen får veta. Adolf har inga motsvarande vapen. I slutet av andra akten kastar han en tänd lampa efter henne, och i sista akten lurar hans gamla amma på honom en tvångströja.

Mekanismen är tydlig. Ingenting Laura gör är olagligt, och det enda fysiska angreppet i dramat är mannens. När han kastar lampan bekräftar han den bild av honom som hon har byggt upp, och från det ögonblicket har han förlorat. Pjäsen gestaltar alltså, drygt hundra år innan forskningen hade begrepp för det, hur ett verbalt underläge kan sluta i en fysisk handling som raderar allt som kom före.

Spegeln är skev

Men spegeln är skev, och det måste sägas lika tydligt. Strindberg skrev Fadren mitt i sitt sönderfallande äktenskap med skådespelerskan Siri von Essen, och hans syn på kvinnor var i perioder föraktfull. I förordet till novellsamlingen Giftas (1884) gick han till angrepp mot kvinnorörelsen, och 1895 publicerade han i Paris essän De l'infériorité de la femme, om kvinnans underlägsenhet. Samma år som Fadren skrev han också på franska Le plaidoyer d'un fou, En dåres försvarstal, en knappt förtäckt och nedsättande skildring av sitt eget äktenskap.

Laura är därför ingen iakttagen kvinna. Hon är en mans projektion av sin egen rädsla: hela hennes repertoar ses genom en man som inte förstår den och därför uppfattar den som ondska. Det är samma misstag som den rådige fadern behöver undvika. Att se ett mönster i ett gräl är en sak. Att göra mönstret till en dom över ett helt kön är något annat.

Siri von Essen och dottern

Siri von Essen lämnade själv inga memoarer, men hennes dotter Karin Smirnoff, själv författare, skrev Strindbergs första hustru (1925) till moderns försvar. Där framträder ett äktenskap där svartsjukan och misstänksamheten kom från honom, och där frågan om barnens faderskap var hans fixering snarare än hennes vapen. Läst bredvid Fadren förskjuts perspektivet: den man som i pjäsen drivs till vansinne av en hustrus insinuationer var i verkligheten den som insinuerade.

Frida Uhl

Strindbergs andra hustru, den österrikiska journalisten Frida Uhl, gifte sig med honom 1893. Äktenskapet varade bara några år. Långt senare skrev hon memoarerna Lieb, Leid und Zeit (1936), på engelska Marriage with Genius. Hon beskriver en man som var lika charmerande som omöjlig att leva med, som kunde växla mellan ömhet och misstro på kort tid, och hon gör det utan att göra sig själv till enbart offer. Hennes bok är värdefull just för att den varken försvarar eller fördömer honom i klump.

Harriet Bosse

Den tredje hustrun, skådespelerskan Harriet Bosse, var gift med Strindberg 1901 till 1904. Hon gav 1932 ut hans brev till henne. Breven visar en annan sida av honom: en åldrande man som skriver ömt, ångerfullt och ibland förtvivlat. Att hon valde att publicera dem kan läsas som att hon ville att eftervärlden skulle se mer än kvinnohataren.

Hans samtida kvinnliga författare

Fadren skrevs mitt i det som kallas det moderna genombrottet och i den så kallade sedlighetsdebatten, där äktenskap, sexualitet och dubbelmoral diskuterades öppet. Strindberg var inte ensam om att skriva om äktenskapet som en maktkamp. Flera kvinnor gjorde det samtidigt, ur motsatt perspektiv.

Victoria Benedictsson, som skrev under pseudonymen Ernst Ahlgren, skildrade i romanen Pengar (1885) en ung kvinna som gifts bort och upplever äktenskapet som ett fängelse. Anne Charlotte Leffler skrev i skådespelet Sanna kvinnor (1883) om kvinnor som förväntas offra sig för en familj som inte ser dem. Hos båda är det kvinnan som saknar vapen, eftersom lagen, pengarna och den offentliga rösten tillhörde mannen. Gift kvinna var omyndig i Sverige ända till 1921.

Det perspektivet ger Fadren en viktig motvikt. Lauras ord var inte ett överlägset vapen i ett jämbördigt samhälle. De var de vapen som återstod för den som saknade de formella. Det gör inte hennes metoder mindre destruktiva i pjäsen, men det förklarar varför de fanns. Den relationella repertoaren växer fram där den fysiska och den formella makten saknas, vilket är precis vad modern forskning om flickors indirekta aggression också pekar på.

Faktaruta: kvinnorna kring Strindberg

- Siri von Essen (gift 1877 till 1891): förebild för Laura och för hustrun i En dåres försvarstal. - Karin Smirnoff: dotter, skrev Strindbergs första hustru (1925). - Frida Uhl (gift 1893): memoarerna Lieb, Leid und Zeit (1936). - Harriet Bosse (gift 1901 till 1904): gav ut hans brev 1932. - Victoria Benedictsson och Anne Charlotte Leffler: samtida författare som skildrade äktenskapet ur kvinnans perspektiv.

Forskarnas blick

Senare forskning har gjort det möjligt att läsa Strindberg utan att välja mellan beundran och avfärdande. Litteraturvetaren Margareta Fahlgren analyserade i Kvinnans ekvation (1994) hur kön, makt och förnuft fungerar i hans författarskap. Biografen Sue Prideaux beskriver i Strindberg: A Life (2012) en man vars rädsla för kvinnor och beroende av dem var två sidor av samma sak.

Den gemensamma slutsatsen är att Strindbergs kvinnoskildringar säger mer om honom än om kvinnorna. Men de säger något sant om honom, och därmed om en typ av man: den som saknar språk för sin vanmakt i ett gräl och som därför gör partnern till fiende och kvinnan till gåta.

Vad den rådige fadern kan lära

Fadren är värd att läsa av två skäl. Den visar hur verbal överlägsenhet kan användas destruktivt, och den visar hur en man som saknar ord för sin egen vanmakt kan förvandla den till förakt för ett helt kön. Ryttmästaren förlorar inte för att Laura är ond, utan för att han inte har några andra svar än lampan och anklagelsen.

Det är samma två fällor som vi beskrev i Två vapenslag och i [Kalkylatorn i sängkammaren](/artiklar/kalkylatorn-i-sangkammaren): att låta kroppen avsluta det orden inte klarade, eller att dra sig undan och bygga en teori om varför motparten är omöjlig. Kvinnorna kring Strindberg visar vad det kostade dem som stod på andra sidan. Ingen av dem gjorde honom till monster. Alla beskrev en man som hade behövt lära sig samtalet.

Källor