Relationer · Kritik · Essä · 13 min

Alpinskilsmässan och svaghetsföraktet: vad händer när mannen inte orkar bära

Expressen publicerar en intervju där en psykolog konstaterar att många kvinnor känner obehag när en manlig partner blir klen, gnällig eller osäker. Det sägs i förbigående, som en kuriositet i en text om semesterseparationer. Men det är den mest laddade meningen i hela artikeln, och den pekar rakt in i mansfällans hårdaste kärna: mannen ombeds visa sårbarhet, och straffas när han gör det. Här är forskningen bakom svaghetsförakt, och varför det inte räcker att skylla på kvinnor.

Den 14 augusti 2026 publicerar Expressen en intervju med psykologen och sexologen Tanja Suhinina. Ingången är ett virussprids begrepp: alpinskilsmässa. Att bli lämnad mitt i en fjällvandring, en skidtur, en klättring. Bakgrunden är en verklig tragedi i Österrike, där en klättrare dömdes efter att ha övergivit sin flickvän på ett högfjäll där hon senare hittades död. Runt det extremfallet har det växt en flod av vittnesmål i sociala medier om partners som dragit iväg och lämnat den andra kvar.

Poängen i intervjun är klok. Brister i en relation blottläggs i miljöer där man är sårbar. I den bekväma vardagen kan man förklara bort partnerns kyla med jobbstress eller egen överkänslighet. På ett kalfjäll finns inga bortförklaringar kvar, för där hänger tryggheten på att man faktiskt samarbetar. Det är en bra iakttagelse och den gäller lika mycket det vardagliga kalfjället: första mötet med svärföräldrarna, nya jobbet, sjukdomen, konkursen.

Men mitt i texten står en mening som passerar nästan obemärkt. Psykologen konstaterar att när en partner behöver extra omtanke kan ett svaghetsförakt visa sig, och att detta blir särskilt tydligt när det gäller män som visar svaghet inför kvinnor. När en manlig partner blir klen, gnällig eller osäker är det för många kvinnor, med intervjuns ordval, en ganska ordentlig ick.

Det står där i en livsstilsartikel om semesterrenoveringar och skilsmässostatistik. Det borde stå på förstasidan.

Varför meningen är så laddad

I femton år har budskapet till svenska män varit entydigt. Prata om dina känslor. Sök hjälp. Var inte rädd för att visa dig sårbar. Det är ett i grunden riktigt budskap och den här sajten upprepar det gärna. Problemet är att det nästan aldrig sägs vad som händer sedan.

Svaghetsförakt är den obekväma andra halvan av ekvationen. Mannen uppmanas att lägga ner rustningen. När han gör det upptäcker en del män att den som bad honom göra det inte alltid tål synen. Inte av ondska. Ofta helt utan avsikt, som en reaktion i kroppen innan tanken hunnit ikapp. Men konsekvensen för honom är densamma: han lärde sig att det var farligt att vara svag, han testade motsatsen, och han fick sin ursprungliga hypotes bekräftad.

Det är det som gör mansfällan till en fälla och inte bara till ett obehag. En dubbelbindning är inte ett val mellan två dåliga alternativ. Det är ett system där båda alternativen bestraffas och där personen samtidigt förbjuds att kommentera systemet. Bär allt själv, och du är emotionellt otillgänglig och närvarande enbart som plånbok. Visa att du inte orkar, och något drar sig undan i rummet.

Vad forskningen faktiskt säger om ick

Begreppet ick har fått vetenskaplig behandling. Brian Collisson och kollegor publicerade 2025 en studie i *Personality and Individual Differences* som är den första systematiska kartläggningen. Forskarna började med att analysera TikTok-material taggat #theick och byggde utifrån det en lista över faktiska utlösare, som de sedan prövade på ett större urval.

Resultaten är intressanta på flera sätt. Ungefär 64 procent av deltagarna hade upplevt fenomenet. Kvinnor betydligt oftare än män, omkring 75 mot 57 procent. Cirka en fjärdedel avslutade relationen direkt efter en sådan reaktion. Utlösarna var sällan allvarliga: offentligt pinsamt beteende, irriterande språkbruk, överdriven mobilanvändning, kroppsliga detaljer.

Men den kategori som är relevant här heter i studien könsinkongruens. Alltså: partnern gör något som inte stämmer med förväntningarna på hens kön. För en manlig partner betyder det i praktiken beteenden som läses som omanliga. Rädsla, gnäll, klumpighet, brist på kontroll. Det är svaghetsförakt, operationaliserat och mätt.

Studien identifierade också tre personlighetsdrag hos dem som oftare reagerar så: hög äckelkänslighet, perfektionism och narcissistiska drag. Forskarna själva drar slutsatsen att reaktionen ofta leder till orimligt rigida krav på partnern. Det är värt att notera att detta inte är en könsegenskap. Det är individuella skillnader i en mekanism som finns hos alla.

Äckel är en gammal mekanism med dåligt omdöme

Äckelreaktionen utvecklades för att hålla oss borta från sjukdom och förskämd mat. Paul Rozin och Jonathan Haidt visade under nittiotalet hur den byggts ut till att omfatta sociala och moraliska omdömen. Vi känner äckel inför beteenden, inte bara inför substanser. Mekanismen är snabb, kroppslig och nästan omöjlig att argumentera med i stunden.

Det innebär att svaghetsförakt sällan är ett beslut. Det är en känsla som anländer före resonemanget, precis som Suhinina antyder. Skillnaden mellan en vuxen och en omogen hantering av den känslan ligger inte i om man får den, utan i vad man gör med den under de tio minuter som följer.

Här går en viktig linje som den här sajten envist håller: en kroppslig reaktion är information om en själv, inte en dom över den andra. Att känna obehag när en man gråter säger något om vilka bilder man bär. Det säger nästan ingenting om mannen.

Straffet finns i data, inte bara i anekdoter

Att mäns sårbarhet möts av bakslag har prövats empiriskt i flera sammanhang. Jennifer Bosson och Joseph Vandellos forskningsprogram om osäker manlighet, precarious manhood, är det mest citerade. Deras resultat är återkommande: manlighet uppfattas som en status som ständigt måste bevisas och som kan förloras genom enstaka handlingar, medan kvinnlighet uppfattas som mer stabil. Konsekvensen är att män som visar tecken på svaghet inte bedöms som svaga tillfälligt utan som degraderade.

Detta gäller inte enbart hur kvinnor bedömer män. Det gäller i minst lika hög grad hur män bedömer varandra, hur chefer bedömer anställda, hur rekryterare bedömer kandidater och hur en man bedömer sig själv i badrumsspegeln. En studie av Rosalind Chow och Jennifer Bosson visade att män som ber om hjälp i arbetssammanhang riskerar statusförluster som kvinnor i samma situation inte drabbas av.

Inom vården är mönstret välkänt. En omfattande litteratur om mäns hjälpsökande, från Michael Addis och James Mahalik och framåt, visar att män söker vård senare, avbryter oftare och underrapporterar symtom. Studien i *Sex Roles* från 2024 av Nicole Sechrist och kollegor pekar ut mekanismen: ju starkare mannen anslutit sig till traditionella maskulina normer, desto större självstigma kring att söka hjälp, och desto högre nivåer av nedstämdhet och stress. Självstigmat är alltså mellanledet.

Och självstigma uppstår inte i tomma intet. Det byggs av tusentals små avläsningar av omgivningens ansikten.

Vad som händer när det faktiskt fungerar

Motbilden finns också i forskningen, och den är hoppfull. Chandra Khalifian och Robin Barry visade i en studie i *Journal of Social and Personal Relationships* att sårbara berättelser bygger närhet, men bara när partnerns respons är stödjande. Om responsen uteblir eller är avvisande blir samma berättelse ett minus i relationen. Sårbarhet är alltså inte ett värde i sig. Det är ett värde i par.

En stor undersökning av mäns berättande om psykisk ohälsa, publicerad i *Current Psychology* 2023 med över 1800 deltagare, visar samma sak från andra hållet. Sambandet mellan att berätta om sin nöd och att må bättre går inte direkt. Det går genom upplevelsen av att bli förstådd och genom minskad ensamhet. Berätta för fel person, eller för rätt person vid fel tillfälle, och det finns ingen automatisk vinst.

Det betyder att rådet "prata om det" är ofullständigt. Det fullständiga rådet är: prata om det med någon som klarar att höra det. Och för den som blir talad till: din reaktion under de första trettio sekunderna avgör om det här blir en investering eller en förlust för er båda.

Förakt är den enskilt starkaste varningssignalen

John Gottmans longitudinella observationsforskning har i decennier pekat ut fyra kommunikationsmönster med särskild prognostisk kraft för separation: kritik, försvar, undvikande och förakt. Av dem är förakt det starkaste. Gottman beskriver det som svavelsyra för kärleken, och hans data visar att det också hänger samman med fler infektionssjukdomar hos den som utsätts.

Förakt är inte ilska. Ilska är en reaktion mellan jämlikar och kan hanteras. Förakt är en positionering ovanifrån. Det handlar inte om vad du gjorde utan om vad du är. En himlande blick när han berättar att han är rädd är en kort handling med lång halveringstid.

Det viktiga här är att Gottmans forskning inte könar mönstret. Förakt fungerar likadant åt båda hållen. Mannen som fnyser åt sin partners oro för en knöl i bröstet gör exakt samma sak som kvinnan som himlar när han säger att han inte klarar mer. Skillnaden är att bara det ena av dessa två beteenden har ett vardagsuttryck och blir en kuriositet i en livsstilsartikel.

Fler exempel, för de finns överallt

Svaghetsförakt är inte ett relationsfenomen. Det är ett kulturellt grundackord som klingar i varje institution som hanterar män. Här är några platser där det går att höra.

Sjukvården. Mäns överdödlighet i hjärt- och kärlsjukdom, suicid och missbruk är väl dokumenterad. Män går senare till läkare. En del av förklaringen är att de sökt en gång, blivit avfärdade som överdrivande, och lärt sig läxan. Enligt Socialstyrelsens statistik står män för omkring 70 procent av suiciden i Sverige, samtidigt som färre män står i vårdens depressionsregister. Bilden av mannen som inte har känslor blir självuppfyllande när det bara är kvinnor som fångas upp av instrumenten.

Arbetslivet. Uttrycket "man up" existerar på snart varje språk. En chef som visar tvekan läses som svag, en chef som visar tvekan och är kvinna läses ofta som mänsklig. Detta är inte ett gnäll om orättvisa, det är en observation om att förväntningarna skiljer sig och att båda kostar.

Familjerätten. En pappa som gråter i ett samarbetssamtal riskerar att läsas som instabil. En mamma som gråter läses som berörd. Vi har skrivit om bedömarbias tidigare och kommer att göra det igen, för det är samma mekanism: när en man visar affekt tolkas det som förlust av kontroll och därmed som en risk.

Idrotten och skolan. Pojken som gråter efter en förlust får höra att han ska skärpa sig, från både tränare och kompisar. Pojken som slår i väggen får åtgärdsprogram. Ingen av reaktionerna är någonsin ett samtal om vad som gjorde ont.

Popkulturen. Den klena mannen är komedins äldsta slagpåse, från Woody Allen till varje reklamfilm där pappan inte kan diska. Han är aldrig tragisk, alltid löjlig. Jämför med hur vi behandlar en kvinna i samma position, och skillnaden i tonläge är omedelbart hörbar.

Krigshistorien. Under första världskriget kallades granatchock för feghet och det ledde till avrättningar. Den brittiska armén sköt 306 egna soldater för feghet och desertering, varav ett stort antal i efterhand bedömts ha varit svårt psykiskt skadade. De fick sin upprättelse först 2006, nittio år senare. Det är svaghetsförakt i sin renaste, dödligaste form, och det är inte längre bort än ens farfars far.

Men vänta, är detta kvinnornas fel?

Nej. Och den som läser texten så har missat allt.

Svaghetsförakt bärs av kvinnor och män i ungefär samma utsträckning, i olika riktningar. Mansgrupper har historiskt varit betydligt hårdare mot avvikande män än vad kvinnor någonsin varit. Den som slog ut den svage pojken ur laget var oftast en annan pojke. Den som sa åt sonen att sluta grina var lika ofta pappan.

Vad kvinnors reaktion däremot avslöjar är hur djupt vi alla bär bilden. Också den som teoretiskt, politiskt och medvetet ansluter sig till idén om den kännande mannen kan känna något dra ihop sig i magen när han faktiskt sitter där i köket klockan tio på kvällen och säger att han inte vet hur han ska klara det här. Det avståndet mellan övertygelse och kroppsreaktion är själva arbetsområdet.

Och för mannens del gäller något lika obekvämt: att bli sedd som svag är inte alltid en feltolkning. Ibland är man faktiskt orimlig. Ibland lägger man en vikt på partnern som hon inte har bett om och inte kan bära. Skillnaden mellan att öppna sig och att lasta av är inte akademisk, den är avgörande. Den ena inbjuder till närhet. Den andra flyttar bördan.

Vad man faktiskt gör med det här

För den som känner obehag inför en partners svaghet: fördröj. Reaktionen kommer före tanken och kan inte stoppas, men den kan tystas i tio minuter. Fråga vad han behöver innan du bestämmer vad han är. Om obehaget kommer tillbaka gång på gång är det värt att undersöka var man själv lärde sig att behov är hotfulla. Suhinina är inne på detta i intervjun: en del av oss har erfarenheter av människor som tar hela handen om man ger dem lillfingret, och då kan minsta krav kännas farligt. Det är en klok observation och den handlar om lyssnaren, inte om talaren.

För mannen: välj mottagare. Sårbarhet är inte något man häller ut, det är något man överlämnar. Det finns människor som klarar att ta emot den och människor som inte gör det. Att en person inte klarar det gör dem inte till en dålig människa, men det betyder att de inte är rätt person för just det samtalet just då. En bror, en gammal vän, en terapeut, Mansjouren. Bygg fler än en kanal.

För båda: skilj på svaghet och avlastning. Att säga "jag är rädd att jag inte räcker till" är en berättelse. Att säga "du måste fixa det här åt mig" är en beställning. Den första bygger relationen. Den andra dränerar den, oavsett vem som lägger den.

Och för den som står i det stora: alpinskilsmässan är en bra bild just för att den är fysisk. Frågan är inte om din partner tycker om dig när det går bra. Frågan är vad som händer när en av er sätter sig ner på stenen och säger att den inte orkar mer. Går den andra vidare mot toppen? Sätter den sig bredvid? Det är hela relationen komprimerad till en enda handling, och den handlingen utförs i vardagen ungefär en gång i veckan, fast utan snö.

Om att göra slut väl

Intervjuns sista poäng förtjänar att lyftas fram, för den är genuint användbar. Vår syn på separationer är binär: antingen är man allt för varandra eller ingenting, och växlingen kan ske över en natt. Suhinina föreslår istället att ett uppbrott kan omförhandlas snarare än verkställas. Den ena flyttar ut, men man hjälps åt att bygga upp ett nätverk och en trygghet för båda.

För den som har barn är detta inte en trevlig tanke utan ett krav. Föräldraskapet upphör inte vid separationen. Det som händer de första sex månaderna avgör hur de kommande arton åren ser ut. Och den man som lämnas i augusti, i skilsmässomånaden, med en flyttkartong och ingen adress, är exakt den man som behöver en telefonkontakt samma vecka. Inte tre år senare, när mönstret redan hårdnat.

Det är där sajten står. Inte i att peka ut vem som brister. I att beskriva mekanismen tillräckligt tydligt för att den ska gå att se innan den kostar något.

Källor