Våldsbegreppet · Fördjupning · 16 min

Två vapenslag

Pojkar lär sig kroppens gränser på brottarmattan, flickor lär sig tillhörighetens på skolgården. När de två repertoarerna möts vid ett vuxet köksbord utan gemensamma regler kan grälet sluta i det enda som inte går att ta tillbaka. Forskningen visar också vad som bryter mönstret.

När relationsvåld ska förklaras återkommer ofta samma uppräkning: alkohol, missbruk, ekonomisk utsatthet och föreställningar om manlig överordning. Faktorerna är verkliga, men de förlägger problemet till samhällets marginaler och säger lite om hur ett gräl i ett i övrigt fungerande hem kan gå över den fysiska gränsen. Den här texten prövar en annan ingång, nämligen att män och kvinnor ofta har tränats i olika sätt att hantera konflikt, och att det får konsekvenser när de två sätten möts.

Ingången kräver två avgränsningar från början. Den första är att förklaring aldrig är ursäkt: den som slår bär ansvaret för slaget, oavsett vad som sades innan. Den andra är att mönstret gäller en viss sorts våld. Sociologen Michael P. Johnson skiljer mellan situationsbetingat parvåld, som växer ur eskalerande konflikter och ofta är ömsesidigt, och systematisk kontroll, där våldet är ett medel för att dominera. Det som beskrivs här gäller den första typen. Den andra är en annan mekanism och kräver skydd, inte parsamtal.

Vad statistiken faktiskt säger

Brås nationella kartläggning från 2024 visar att 12,9 procent av kvinnorna och 10,7 procent av männen uppgav att de under 2022 utsatts för psykiskt våld av en nuvarande eller tidigare partner. För fysiskt våld var andelarna 2,6 respektive 2,0 procent. Asymmetrin blir däremot kraftig i det sexuella våldet (4,4 mot 0,9 procent) och i det grova och dödliga våldet, där kvinnor är kraftigt överrepresenterade bland offren.

Bilden är alltså varken att våld är ett manligt monopol eller att könen är likvärdiga i allt. Det psykiska och det lindrigare fysiska våldet förekommer i båda riktningar, medan skadorna blir allvarligast när den fysiskt starkare parten slår. Det är just den kombinationen som gör frågan om hur vi tränas att hantera konflikt så viktig.

Flickornas skola: tillhörigheten som maktmedel

Den finlandssvenske psykologen Kaj Björkqvist visade i början av 1990-talet, i en studie med titeln Do girls manipulate and boys fight?, att flickor i tonåren inte var mindre aggressiva än pojkar. De använde i högre grad indirekta metoder: att frysa ut, sprida rykten, bilda allianser mot någon och dra tillbaka vänskap. Fysiskt våld var däremot betydligt vanligare bland pojkar.

Senare forskning har nyanserat bilden, och det är viktigt för den som vill vara saklig. En stor metaanalys av Noel Card och kollegor (2008), som omfattade 148 studier, fann att pojkar är tydligt mer direkt aggressiva, medan könsskillnaden i indirekt aggression är mycket liten. Flickor är alltså inte ensamma om den relationella repertoaren. Skillnaden ligger snarare i att den utgör en större andel av flickors totala aggression, eftersom det fysiska alternativet i stort sett saknas.

Varför ser det ut så? Psykologen Anne Campbell föreslog 1999 den så kallade staying alive-hypotesen: eftersom en mors överlevnad historiskt varit avgörande för barnets, har kvinnor haft starkare skäl att undvika fysiskt riskfyllda konflikter. Konkurrensen om status och allianser försvinner inte, men den tar indirekta vägar. Hypotesen är omdiskuterad och kan inte bevisas på samma sätt som en mätning, men den förklarar varför mönstret återkommer i många kulturer.

Lekens form förstärker mönstret. Psykologen Joyce Benenson har i Warriors and Worriers (2014) beskrivit hur pojkar oftare leker i större grupper med öppna rangordningar, medan flickor oftare har nära relationer i par eller små grupper. I en liten grupp är det största hotet att bli utesluten, och därför blir tillhörigheten själv det som står på spel.

Till detta kommer vuxenvärldens reaktion. En flicka som slår stoppas omedelbart, medan utfrysning och himlande med ögonen sällan syns för vuxna och lämnar inga märken. Den relationella repertoaren kan därför övas under hela uppväxten utan att någon sätter gränser för den. Det är ingen anklagelse mot flickor. Det är en beskrivning av vad en miljö belönar och vad den låter passera.

Pojkarnas skola: bråkleken som kalibrerar kroppen

Pojkar får oftare sin konfliktträning genom kroppen. Det utvecklingspsykologer kallar rough-and-tumble play, bråklek, är en lekform där barn brottas, jagar och knuffas utan avsikt att skada. Neurobiologen Sergio Pellis har i djurstudier visat att sådan lek påverkar utvecklingen av de delar av pannloben som styr impulskontroll och social bedömning, och Jaak Panksepp argumenterade för att leken bidrar till att bygga den sociala hjärnan hos barn.

På mattan måste pojken hålla tillbaka sin fulla styrka för att leken ska fortsätta, läsa av kamratens ansikte för att se var gränsen mellan skratt och smärta går och acceptera att leken bryts. Konflikten har tydliga regler, en fysisk gräns och ett slut. Vi har utvecklat resonemanget om vad som händer när skolan i stället möter bråkleken med nolltolerans i [Jämställdhetsmyndigheten vill förhindra våld](/artiklar/braklek-och-valdsbegreppet) och i [Från förskolans bråklek till kampsporten](/artiklar/fran-forskolans-braklek-till-kampsporten).

Det pojken sällan tränar lika mycket är den verbala konflikten: att i hög hastighet formulera vad han känner, bemöta en anklagelse utan att låsa sig och föra ett samtal om samtalet. Det betyder inte att män saknar ord. Det betyder att många män under press har en snabbare väg till kroppen än till språket.

Polisens lärdom: samtalet som auktoritet

Den relationella och verbala skickligheten är i sig ingen svaghet hos den som besitter den. I rätt sammanhang är den en stor tillgång. Forskning om kön i polisarbetet, som vi har beskrivit i [Makten i köket är osynlig. Statens makt är stämplad.](/artiklar/maktens-skepnader), pekar på att kvinnliga poliser oftare bygger sin auktoritet genom taktiskt samtal och verbal nedtrappning, eftersom råstyrka inte är det första som förväntas av dem.

Rättspsykologen Tom Tylers forskning om procedural justice visar att just sådana verktyg ger högre legitimitet och färre uppskruvade konflikter. En polis som sänker tonläget, ställer precisa frågor och styr samtalets rytm kan avväpna en hotfull situation utan att någon kommer till skada. Det är relationell kompetens i sin bästa form, och den är inte könsbunden: den kan läras av alla.

När samma repertoar flyttar in i köket

Problemet uppstår när den verbala överlägsenheten inte används för att lugna en konflikt utan för att vinna den, och när arenan är ett kök i stället för en gata. Då möts två personer med olika träning: den ena snabb i ord och i att läsa av stämningar, den andra snabbare till kroppen än till språket.

Psykologen John Gottman har under flera decennier filmat och mätt par i konflikt. Han identifierade fyra beteenden som förutsäger separation: kritik av personen snarare än handlingen, förakt, försvar och tillbakadragande. Förakt, uttryckt genom hån, sarkasm och ögonrullning, var den starkaste enskilda förutsägelsen. Vi har gått igenom detta i [Det är inte bråken som sänker er. Det är ögonrullningen.](/artiklar/forakt-och-grunddynamik)

Gottman fann också att tillbakadragandet, att stänga av och bli tyst, i hans material oftare kom från männen. Hans tolkning var inte att männen brydde sig mindre, utan att de oftare blev fysiologiskt översvämmade och drog sig undan för att lugna sig. Det är ett viktigt fynd, eftersom det visar att mannens tystnad och mannens utbrott ofta har samma ursprung: ett nervsystem som har gått över sin gräns.

Faktaruta: Gottmans fyra varningstecken

- Kritik: angrepp på personen i stället för på handlingen. - Förakt: hån, sarkasm, ögonrullning. Den starkaste förutsägelsen av separation. - Försvar: att svara på klagomål med motargument och bortförklaringar. - Tillbakadragande: att stänga av, bli tyst och lämna samtalet utan att säga varför.

Källa: Gottman (1994), What Predicts Divorce?, och Gottman och Silver (1999), The Seven Principles for Making Marriage Work.

Strindbergs spegel

August Strindbergs drama Fadren från 1887 beskriver samma möte mellan två repertoarer, sett ur en mans ögon. Ryttmästaren Adolf och hans hustru Laura strider om dotterns uppfostran. Laura vinner inte genom kraft utan genom ord: hon sår tvivel om vem som är flickans far, låter läkaren tro att maken är sjuk i sinnet och styr vad omgivningen får veta. Adolf har inga motsvarande vapen. Till slut kastar han en tänd lampa efter henne, och i sista akten lurar hans gamla amma på honom en tvångströja.

Pjäsen visar mekanismen ovanligt tydligt. Ingenting Laura gör är olagligt, och det enda fysiska angreppet i dramat är mannens. I samma ögonblick som han kastar lampan bekräftar han den bild av honom som hon har byggt upp, och han förlorar allt. Det är den logik som beskrivs ovan, gestaltad drygt hundra år innan forskningen hade begrepp för den.

Men spegeln är skev, och det måste sägas. Strindberg skrev Fadren mitt i sitt sönderfallande äktenskap med Siri von Essen, och hans syn på kvinnor var föraktfull. I förordet till novellsamlingen Giftas angrep han kvinnorörelsen, och 1895 publicerade han i Paris essän De l'infériorité de la femme, om kvinnans underlägsenhet. Laura är inte en iakttagen kvinna utan en mans projektion av sin rädsla: hela hennes repertoar ses genom en man som inte förstår den och därför uppfattar den som ondska.

Kvinnorna i hans liv lämnade andra versioner. Dottern Karin Smirnoff skrev Strindbergs första hustru (1925) till moderns försvar och beskrev ett äktenskap där svartsjukan och misstänksamheten kom från honom. Hans andra hustru Frida Uhl skildrade i sina memoarer en man som var lika charmerande som omöjlig att leva med. Läst tillsammans med dem blir Fadren också ett dokument över det den här texten varnar för: en man som uppfattade varje motstånd i ord som en attack, och som svarade med att göra kvinnan till fiende i stället för att lära sig samtalet.

Det är därför pjäsen fortfarande är värd att läsa. Den visar både hur verbal överlägsenhet kan användas destruktivt och hur en man som saknar språk för sin vanmakt kan förvandla den till förakt för ett helt kön. Den rådige fadern behöver förstå båda sakerna. Den ena gör honom inte till offer, och den andra är inte ett öde.

Ögonblicket då kroppen tar över

Den amerikanske psykiatern James Gilligan arbetade i decennier med våldsdömda män i fängelser i Massachusetts. Hans slutsats i Violence (1996) var att det allvarliga våldet i hans material nästan alltid föregicks av en upplevelse av skam och förödmjukelse som mannen inte kunde hantera på annat sätt. Han beskrev våldet som ett försök att återställa en självbild som höll på att raseras.

Gilligans iakttagelser gällde män som begått grova brott, och de kan inte överföras rakt av till varje gräl. Men de stämmer med senare forskning: en metaanalys av Maloney och kollegor (2022) fann ett samband mellan svårigheter att reglera känslor och att utöva partnervåld. Sambandet var måttligt, och det förklarar inte allt, men det pekar på samma ögonblick: när känslan blir större än förmågan att hantera den.

Ur det perspektivet är knuffen, greppet om armen eller näven i bordet ofta inte ett planerat maktmedel utan ett havererat försök att få stopp, ett vuxet nervsystems motsvarighet till att klappa i mattan när alla andra gränser har lösts upp. Det gör inte handlingen mindre allvarlig. I samma sekund som mannen använder kroppen har han förlorat både samtalet och sin rätt att bli lyssnad på, och det är han som ska stå för konsekvenserna. Just därför behöver han verktyg som fungerar innan dess.

JADE: varför logiken förlorar

Den vanligaste fällan för en man under verbal press är inte våld. Det är argumentation. Inom stödgrupper för anhöriga har mönstret fått förkortningen JADE: Justify, Argue, Defend, Explain, det vill säga att rättfärdiga, argumentera, försvara och förklara. Förkortningen kommer från praktiken, inte från forskningen, men den beskriver väl det Gottman mätte som försvar, ett av hans fyra varningstecken.

Mekanismen är lätt att känna igen. Hon säger att han aldrig lyssnar. Han svarar att han lyssnade i tisdags, att han faktiskt gjorde det han lovat och att hon själv glömde att säga till. Varje mening är kanske korrekt i sak. Men eftersom hon talade om en känsla och han svarade med en förhandling, hör hon att känslan inte räknas. Hon höjer tonen för att bli hörd, han staplar fler argument, och konflikten eskalerar för varje logiskt korrekt mening.

Det finns tre skäl till att logik mot en känslomässig attack fungerar som bensin på en eld. Det första är att ett försvar i praktiken säger att den andra har fel att känna det hon känner, vilket är det enda som inte går att bevisa. Det andra är att den som försvarar sig har accepterat att det pågår en rättegång, och i en rättegång finns alltid en förlorare. Det tredje är att mannen som börjar förklara ofta redan är på väg mot översvämning, och att varje nytt argument höjer hans egen puls.

Gottman fann i en studie från 1999 tillsammans med Sybil Carrère att utgången av ett konfliktsamtal i hög grad kunde förutsägas utifrån de första tre minuterna. Ett hårt öppnande ger ett hårt samtal. För mannen innebär det att det avgörande sällan är vem som har rätt i sak, utan hur han svarar i de första meningarna.

Det betyder inte att han ska ge upp sin version av verkligheten. Om han aldrig får säga vad som faktiskt hände uppstår en annan skada, där den ena partens bild av förloppet till slut blir den enda. Poängen är ordningsföljden: först bekräfta att han har hört vad hon känner, sedan, när pulsen har sjunkit, beskriva vad han minns. Vi har beskrivit hur en man som har rätt i sak ändå kan förlora allt på några minuter i [Du hade rätt i hallen vid midnatt](/artiklar/reaktiva-ilskan).

Fyra principer som bryter mönstret

Forskningen ger inget enkelt recept, men den pekar ut fyra principer som båda parter kan använda. Ingen av dem kräver att den ena erkänner sig skyldig till allt. De kräver bara att båda lägger ned sina starkaste vapen.

1. Känn igen översvämningen och ta paus

Gottman beskriver diffus fysiologisk upprördhet, flooding: när pulsen under ett gräl stiger över ungefär 100 slag i minuten blir förmågan att lyssna och tänka nyanserat kraftigt nedsatt. Hans råd är en överenskommen paus på minst tjugo minuter, där man inte går och ältar grälet utan gör något som faktiskt lugnar kroppen. Den som tar pausen ska säga när han kommer tillbaka. En paus är inte en flykt, men en tystnad utan återkomst blir det.

2. Byt JADE mot bekräftelse

I stället för att rättfärdiga och förklara kan mannen börja med att säga vad han hör: att hon är besviken, att hon känner sig ensam med ansvaret. Forskning av Matthew Lieberman och kollegor (2007) visar att det att sätta ord på en känsla dämpar aktiviteten i hjärnans hotsystem. Det gäller både den som sätter ord och, i praktiken, den som får höra sin känsla sägas högt. Bekräftelse är inte medhåll. Det är ett sätt att få ned temperaturen så att sakfrågan kan tas senare.

3. Ta emot inflytande, inte bara argument

Gottman och kollegor fann i en studie från 1998 att äktenskap där mannen tog emot inflytande från sin fru, det vill säga lät hennes synpunkter faktiskt påverka hans beslut, var betydligt stabilare. Det är ingen eftergift. Det är en vuxen mans förmåga att låta sig påverkas utan att känna sig hotad, och den är en motsats till både utbrottet och förhandlingen.

4. Lägg ned föraktet

Den sista principen riktar sig lika mycket till kvinnan som till mannen. Förakt, i form av hån, sarkasm och ögonrullning, är enligt Gottman det mest förutsägande tecknet på att en relation håller på att dö, och det är ett vapen som båda kön använder. Det gäller också att inte ta tillbaka tidigare överenskommelser eller beskriva den andres minne som opålitligt för att vinna en diskussion. Den som är verbalt överlägsen bär ett ansvar för hur den förmågan används, på samma sätt som den fysiskt starkare bär ansvar för sin kropp.

Två vapen, ett ansvar

Pojkar och flickor tränas i olika sätt att hantera konflikt, och båda sätten har sitt värde: kroppens kalibrering på mattan och samtalets precision på gatan. Problemet uppstår när de används som vapen i stället för som verktyg, och när ingen har lärt de två parterna en gemensam uppsättning regler för hur ett gräl ska föras.

För den rådige fadern följer två uppgifter av detta. Den första gäller honom själv: att hålla sin kropp i fullständig tukt och att lära sig känna igen sin egen översvämning innan argumenten tar slut. Den andra gäller barnen: att låta pojkarna brottas och flickorna lära sig att ord också kan skada, så att nästa generation får båda verktygslådorna och reglerna för hur de används. Mer om förebyggandet finns i [Vi har botemedlet mot framtida våld](/artiklar/vi-har-botemedlet-mot-framtida-vald) och om vad som händer när en man brister i [Han brast ut. Ingen frågade om de nio minuterna innan.](/artiklar/reaktivt-forsvar-darvo)

Källor