Myndighet och forskning · Forskning · 14 min

Myndigheten skrev själv att mäns utsatthet varit osynlig. Dörren står på glänt.

Jämställdhetsmyndigheten har själv konstaterat att mäns utsatthet för våld i nära relationer länge varit osynlig. Det är inte en anklagelse utifrån. Det är en slutsats inifrån, och den är den viktigaste öppningen på tio år.

Den vanligaste invändningen mot att alls tala om mäns utsatthet är att frågan skulle vara ett sätt att relativisera mäns våld mot kvinnor. Invändningen har varit effektiv, och den har i praktiken hållit ett helt kunskapsområde utanför den svenska våldspolitiken i decennier. Därför är det värt att stanna upp inför vad som faktiskt hänt: i september 2025 publicerade Jämställdhetsmyndigheten rapporten *Tystnadens pris*, en kartläggning av mäns utsatthet för våld i nära relationer, och slog där fast att denna utsatthet länge varit mindre synlig i både forskning och praktik, och att många därför inte får det stöd de behöver.

Det är inte vi som säger det. Det är den myndighet som har regeringens uppdrag att samordna arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Och det förändrar samtalets karaktär. Så länge kritiken kommer från män som upplever sig förbisedda kan den avfärdas som gnäll eller bakslagspolitik. När samma iakttagelse står i en myndighetsrapport blir den i stället ett kunskapsunderlag som förvaltningen måste förhålla sig till.

Vad kartläggningen faktiskt visar

Bilden som växer fram är inte dramatisk. Den är seg. Ungefär var femte man i Sverige uppger att han någon gång utsatts för våld i en nära relation, vanligast i form av psykiskt våld, och mörkertalet bedöms som stort. Det handlar alltså inte om en marginalföreteelse utan om ett utbrett fenomen som ändå haft svårt att göra avtryck i statistik, verksamhetsplaner och budgetar.

Det avgörande i rapporten är inte siffrorna, som varierar med metod och urval på samma sätt som all våldsstatistik gör, utan mekanismerna. Män söker sällan hjälp. När de söker hjälp beskriver de ofta att de inte blir förstådda, att stödet är utformat för kvinnor, eller att de själva riskerar att uppfattas som den som utövat våldet. Normer kring manlighet håller tillbaka anmälningsbenägenheten, men det gör också det professionella mottagandet. Den man som ringer en kommunal stödlinje och beskriver kontroll, hot och förnedring möter en apparat vars formulär, foldrar och rutiner utgår från en annan person än honom.

Osynlighet är inte samma sak som ointresse

Det vore lätt att läsa detta som ett svek, och en del av det är det. Men förklaringen är mer prosaisk än ond vilja, och den är därför också lättare att åtgärda. Ett verksamhetsområde växer där pengarna, uppdragen och kunskapsproduktionen finns. Mäns våld mot kvinnor blev tidigt ett eget politikområde med egna mål, egna indikatorer och egna medel, av goda skäl, eftersom det dödliga partnervåldet i huvudsak drabbar kvinnor. Det som hamnade utanför den ramen fick ingen struktur som kunde bära det, och utan struktur syns ingenting i uppföljningen.

Resultatet blir en självförstärkande cirkel som är välkänd från annan välfärdsforskning. Ingen frågar, alltså rapporteras inget. Inget rapporteras, alltså finns inget underlag. Utan underlag byggs ingen verksamhet, och när verksamheten saknas finns heller ingen som frågar. Cirkeln bryts inte av att någon blir upprörd. Den bryts av att en myndighet skriver ned att den finns, vilket nu har skett.

Varför detta är en dörr och inte en seger

Här är det lätt att ta ut för mycket i förskott. En kartläggning är inte en reform. Rapporten säger inte att den svenska våldspolitikens grundanalys är fel, den säger att ett område inom den är underutvecklat. Den som läser den som ett kvitto på att jämställdhetspolitiken kollapsat kommer att bli motsagd på varje punkt, och kommer dessutom att bränna den goodwill som just öppnats.

Den som däremot läser den som ett arbetsdokument har en helt annan position. Då är rätt hållning inte opposition utan medhåll med krav: ni har själva identifierat en lucka, här är vad som krävs för att stänga den. Det är en långsammare väg. Den fungerar i förvaltningen, vilket det andra inte gör.

Vad som konkret behöver hända

Det första och billigaste steget är att frågan alls ställs. Om socialtjänsten frågar om våldsutsatthet i handläggning som rör ekonomiskt bistånd, missbruk, separation och barnärenden, och gör det oavsett kön på den som sitter i rummet, uppstår för första gången ett underlag. Socialstyrelsens egen kartläggning av hur våldsfrågan ställs visar att den ställs ojämnt och långt ifrån överallt, och när den ställs till en man ställs den oftare som en fråga om vad han gjort än om vad han utsatts för.

Det andra steget handlar om bedömningsverktygen. FREDA och SARA:SV är byggda i en kontext där den utsatta antas vara kvinna och den som utövar våldet antas vara man, vilket i det stora flertalet allvarliga ärenden är korrekt men i det enskilda ärendet kan bli en tolkningsram som stänger frågan innan den ställts. Det behövs inte nya instrument för varje undantag. Det behövs en instruktion om att instrumentets utfall är ett underlag för ett professionellt resonemang och inte ett svar.

Det tredje steget är stödet självt. I dag är kedjan för en våldsutsatt kvinna kartlagd och finansierad, med skyddat boende, stödsamtal och rättsligt stöd. För en man finns ett fåtal mottagningar, ojämnt fördelade över landet, och nästan inga platser i skyddat boende där han kan ta med sig barnen. Det är en resursfråga, men framför allt en planeringsfråga, och den löses inte av att någon säger att männen borde bli bättre på att be om hjälp.

Den svåra biten: två sanningar samtidigt

Den intellektuella prövningen i den här frågan är att hålla två saker i huvudet på en gång utan att den ena får äta upp den andra. Det dödliga partnervåldet är starkt könat, och de svåraste fallen av systematisk kontroll som forskningen kallar intimate terrorism drabbar i huvudsak kvinnor. Samtidigt är den bredare kategorin våld i nära relationer betydligt mindre könad än den politiska retoriken antyder, särskilt när det gäller psykiskt våld och det som Michael Johnson beskriver som situationellt parvåld.

Den som bara ser det första kommer att missa de män som far illa. Den som bara ser det andra kommer att bagatellisera det som faktiskt dödar kvinnor. Ingen av positionerna är hederlig, och det är just därför den tredje vägen är svår att gå: den kräver att man avstår från den enkla poängen varje gång den erbjuder sig.

Vad vi gör med det här

Vår hållning är enkel att formulera och besvärlig att leva upp till. Vi bygger vidare på myndigheternas egna slutsatser i stället för att bara opponera mot dem. Vi begär inte att jämställdhetspolitiken avvecklas, vi begär att den fullföljs på den punkt där den själv konstaterat att den brister. Och vi skriver på ett sätt som en socialsekreterare, en utredare eller en handläggare kan läsa utan att känna sig anklagad, eftersom det är de som i slutänden ska göra jobbet.

Dörren står på glänt. Den som sparkar in den kommer att få den stängd i ansiktet. Den som knackar, hälsar och har ett underlag med sig kommer in.

Källor