Våldsbegreppet · Granskning · 11 min

Våldet måste beskrivas rätt. Annars hittar den utsatte inte fram.

Ett begrepp som sägs omfatta alla våldsutsatta får inte börja med att göra några av dem till undantag. Den som vill förebygga våld måste se människan före den färdiga teorin.

När en människa söker hjälp efter våld i en nära relation måste vägen in vara enkel. Vad har hänt, finns det barn, är någon i akut fara, och behövs skydd, vård, juridiskt stöd eller ett samtal med socialtjänsten? Det är frågor som kommer före all teori.

Ändå har den offentliga diskussionen fastnat i ett språk där vissa erfarenheter är huvudberättelsen och andra får förklaras som undantag. Jämställdhetsmyndigheten beskriver i handboken Inget att vänta på "mäns våld mot kvinnor" som ett överordnat paraplybegrepp, som även ska rymma kvinnors våld mot män och våld i samkönade relationer. Myndigheten skriver: "Genom att inkludera begreppet våld i nära relationer i det överordnade begreppet mäns våld mot kvinnor innefattas även våld i samkönade relationer, eller för den delen kvinnors våld mot män i nära relationer."

Det är en märklig ordning. När kvinnors våld mot män placeras under rubriken mäns våld mot kvinnor har språket redan sagt något som inte stämmer om den konkreta handlingen. Konstruktionen går att förklara, men den går inte att försvara som ett gott sätt att få människor att söka hjälp.

Repliken svarar inte på frågan

Den 19 oktober skrev företrädare för Mansfrid och Akillesförbundet på Aftonbladet Debatt att myndigheten måste sluta gömma kvinnors våld under fel rubrik. I en replik svarade generaldirektören Lise Tamm att myndigheten följer regeringens benämningar och att ingen menar att en man som utsätts av en kvinna därmed skulle beskrivas som exempel på mäns våld mot kvinnor.

Det besvarar dock inte invändningen. Frågan är inte vad en enskild tjänsteperson innerst inne menar, utan vad myndigheten väljer att göra med ett paraplybegrepp som från början placerar olika erfarenheter i en rangordning.

En myndighet är inte en passiv skyltbärare för regeringens språk. Den har ett ansvar att redovisa när ett begrepp skapar problem i mötet med verkligheten, att granska sina egna ingångar och att föreslå bättre ordningar. Det är särskilt rimligt för en myndighet vars hela uppdrag gäller jämställdhet.

Repliken säger i praktiken att mäns utsatthet finns med i arbetet, men den undviker frågan om varför den ska finnas med under en rubrik som beskriver något annat. Att inkluderas i efterhand är inte samma sak som att vara synlig från början. Här borde myndigheten gå längre än att hänvisa uppåt, pröva om formuleringen hjälper eller hindrar dem som behöver stöd, och själv rekommendera en ordning där våld i nära relationer är den gemensamma ingången.

Siffran är inte en fotnot

Mansfrid har i SVT pekat på Brås nationella kartläggning, där drygt elva procent av männen uppgav att de under 2022 hade utsatts för våld av en nuvarande eller tidigare partner. Det motsvarar hundratusentals män. Siffran säger inte på egen hand hur grovt våldet varit, hur ofta det upprepats eller vilka skador det orsakat, och den gör inte kvinnors utsatthet mindre allvarlig. Men den betyder att den våldsutsatte mannen inte är en randanmärkning.

När SVT berättar om värmlänningen Mattias, som utsattes för misshandel, hot och kränkningar av sin fru och länge trodde att allt var hans eget fel, möter vi inte en abstrakt avvikelse. Vi möter en människa vars förmåga att förstå sin situation redan har försvagats av det han levt i. Han behöver inte få veta att hans erfarenhet administrativt ingår i ett annat område. Han behöver kunna se att våldet har ett namn och att hjälpen gäller honom.

Paraplyet som blev ett sugrör

Mäns våld mot kvinnor är verkligt och kräver kunskap, resurser och riktade skyddsinsatser, särskilt när våldet är grovt, upprepat eller dödligt. Men när en analys av en våldsform görs till paraply för allt annat blir den en allmän teori om våld, relationer och människor. Det är att betrakta ett mänskligt fenomen genom ett sugrör.

Ett verkligt paraply hade handlat om hur människor fungerar: hur rädsla, skam, kontrollbehov, förakt, isolering och bristande självbehärskning kan växa i relationer, och hur barn formas av det de lever i. I den bilden finns inga goda och onda kön, bara människor som gör konkreta saker mot varandra och barn som behöver vuxna som ser det.

Aftonbladet rapporterade nyligen om en kvinna i Malmö som dömdes för hemfridsbrott, ofredande och skadegörelse sedan hon förstört sitt ex dejt och skurit sönder fyra bildäck. Händelsen är inget slagträ i en könspolitisk tävling. Den visar bara varför den konkreta handlingen måste få komma först: någon har hotat, trängt sig in och förstört egendom, och den utsatte har rätt att få det beskrivet som vad det är.

Pojken som systemet redan tror sig känna

Frågan blir större när vi lämnar parrelationen och ser på barnen. Juno Bloms arbete om hedersrelaterat våld och förtryck har visat varför pojkar inte får behandlas som en fotnot. En pojke kan utsättas för hot, våld och kontroll. Han kan bära familjens rädsla, bevaka sina syskon, tvingas förmedla vuxnas krav eller hållas tillbaka från ett eget liv.

Det innebär inte att han saknar ansvar för sina egna handlingar, men han är först ett barn. Om vuxenvärlden främst ser honom som en möjlig bärare av förtrycket missar den pojken framför sig. Man ser hans könade roll men inte hans rädsla, funktionen han kan få i familjens system men inte beroendet som gör det svårt för honom att säga nej. Det är ett svek mot pojkarna, och det är dålig prevention.

Inte bara i hederskontexten

Hederskontexten gör mekanismen synlig i koncentrerad form, men den stannar inte där. Också i det vanliga svenska vardagslivet kan pojken bli svår att se som barn, därför att vuxenvärlden så lätt börjar tala om honom som ett kommande problem.

Vi känner igen kvinnohat när det gör kvinnor till en grupp att misstänkliggöra, begränsa eller förakta. Samma moraliska klarhet behövs när pojkar och män behandlas som om deras kön i sig gör dem mindre värda omsorg, mindre trovärdiga i sin utsatthet eller mer ansvariga för sådant de ännu inte har gjort. Det är inte samma historiska erfarenhet och tar sig inte alltid samma uttryck, men förakt för ett kön blir inte mindre skadligt för att det riktas åt andra hållet.

Pojkars villkor syns långt innan våldet. Flickor lämnar i genomsnitt grundskolan med högre betyg och oftare med gymnasiebehörighet. När Skolverket redovisar ett krympande betygsgap måste siffrorna läsas noga, eftersom gapet kan minska för att flickornas resultat faller snarare än för att pojkarna lyfter. Det är ingen seger för någon.

Demografisk forskning från Sverige och Finland har dessutom visat en gradvis förskjutning från sonpreferens mot dotterpreferens hos föräldrar, och en senare studie av Miettinen och kollegor beskriver samma rörelse, särskilt bland högutbildade mödrar. Det säger inte att föräldrar älskar sina söner mindre. Men det bör göra vuxenvärlden nyfiken på vilken bild av pojken som har blivit så belastad att dottern allt oftare framstår som det mindre bekymmersamma valet.

Aftonbladet Kultur har beskrivit hur ensamma pojkar dras in i kriminella nätverk som ett "grymt rovfiske". Bilden påminner om att barnet som senare kan bli farligt först kan vara ett barn som inte blev sett, skyddat eller hållet ansvarigt av vuxna som brydde sig. Att förstå detta är inte att ursäkta brott. Det är att ta ansvar för att de inte ska ske.

Litteraturen har sett honom hela tiden

Det är därför litteraturen behöver få vara med i samtalet. I Fattnings bok [Att leda våra söner in i mörker](/bok) följer vi hur pojken träder fram i texter som löper vid sidan av den officiella berättelsen. Han slås, dresseras, rekryteras och normkorrigeras, och han bär många namn eller inga alls.

Bokens prolog följer den historien från Luthers björkkvist och 1734 års lag, via Dickens och Dostojevskij, fram till dagens myndighetsspråk. Litteraturen ersätter inte forskning, statistik eller skyddsinsatser, men den kan hålla kvar blicken vid barnet när institutionerna har börjat tala om kategorier och verksamhetsområden. Frågan är densamma som här: vad händer när vuxenvärlden har en färdig teori om pojken innan den frågar vad som händer honom?

Trygghet utan förakt

Samhället minskar inte våld genom att lära pojkar att de tillhör den farliga gruppen, och inte heller genom att behandla flickor som om de saknade handlingskraft och ansvar. Barn behöver vuxna som tar dem på allvar, sätter gränser och hjälper dem förstå vad deras handlingar får för följder. Självbehärskning byggs inte av kollektiv skam, och ansvar byggs inte av förakt.

En pojke som ständigt möter misstänksamhet lär sig att dölja sin rädsla. En pojke som får höra att hans uppgift är att bevisa att han inte är farlig får svårare att säga när han själv är utsatt. Att bygga emotionellt trygga barn, oavsett kön, är därför inte ett mjukt sidospår till våldspreventionen. Det är dess grundarbete.

Faktaruta: en begreppsordning som gör hjälp möjlig

| Nivå | Vad den gör | |---|---| | Våld i nära relationer | Gemensam ingång för alla som söker stöd, skydd och kunskap | | Mäns våld mot kvinnor | Egen tydlig kategori med särskild analys av grovt och dödligt våld | | Kvinnors våld mot män | Egen kategori, beskriven med samma allvar | | Våld i samkönade relationer | Egen kategori med sina särskilda hinder att söka hjälp | | Vuxnas våld mot barn | Barnet som utsatt i egen rätt, inte som bihang till de vuxnas konflikt | | Hedersrelaterat våld och förtryck | Kollektiv kontroll där både flickor och pojkar kan vara utsatta |

Därefter kommer den professionella bedömningen: vilken risk som finns, om barn är utsatta, om det finns ekonomiskt eller socialt beroende, om hoten upprepas och om någon har isolerats. Kön kan vara en avgörande del av den analysen. Det ska inte avgöra om en människa från början känner att hjälpen gäller henne eller honom.

Lise Tamm skriver att alla ska kunna leva ett liv fritt från våld. Det är precis därför orden spelar roll. Den som utsätts behöver en dörr, inte en teori, och dörren måste bära ett namn som den utsatte kan känna igen.

Källor