När vardagsfriktion blir patologi, våldsbegreppets expansion och dess pris

Vad denna text inte påstår

Innan argumentet rullas ut ska gränserna sättas. Den här texten påstår inte att våld i nära relationer är ovanligt, att kvinnors och barns utsatthet är överdriven, eller att det dödliga partnervåldet (i Sverige överväldigande riktat mot kvinnor enligt Brå 2024:7) skulle vara en konstruktion. Texten påstår inte heller att begreppen psykiskt våld, latent våld eller ekonomiskt våld saknar verklighetsförankring. De gör inte det. Det texten påstår är något mer avgränsat: att när tröskeln för vad som räknas som våld sänks så lågt att vardaglig friktion fångas under samma kategori som systematisk misshandel, då försvagas systemets förmåga att rikta sina resurser dit de behövs mest. Det är en kritik av kalibreringen, inte av skyddsuppdraget.

En tisdag i mars, kvart över fem. En pappa kommer hem från jobbet, ställer ifrån sig nycklarna, ser samma sak i hallen som han sett varje dag i veckor och drar ett djupt andetag genom näsan. En suck. Inga ord. Han går vidare in i köket och börjar ställa fram tallrikar.

Sex månader senare sitter han mittemot en familjebehandlare som läser upp en formulering ur en anteckning: "Pappa uppvisar passivt-aggressiva beteendemönster i hemmiljön." Han försöker säga att det bara var en suck. Behandlaren noterar att han har svårt att se sitt eget mönster.

Såhär kommer den här texten in. Den beskriver mekaniken som gjorde sucken till ett mönster: hur en akademiskt välbelagd begreppsexpansion fortplantar sig från utbildningsmaterial till terapirum, från terapirum till orosanmälan, från orosanmälan till en familjs upplösning. Den är skriven både för dig som suttit på den där stolen och för dig som är yrkesutövare och behöver återta proportion i ditt eget hantverk.

Concept creep, den vetenskapliga diagnosen

Den enskilt mest tongivande forskningen på fenomenet kommer från Nick Haslam, professor i psykologi vid University of Melbourne. I "Concept Creep: Psychology's Expanding Concepts of Harm and Pathology" (Psychological Inquiry, 2016), en text som idag närmar sig tusen citeringar och utgör grundpelaren i fältet, kartlägger han hur centrala psykologiska begrepp har genomgått en systematisk inflation. Begrepp som "våld", "övergrepp", "trauma", "fördom" och "mobbning" har enligt Haslam expanderat på två sätt. Horisontellt: begreppen täcker nya fenomen som tidigare inte räknades dit (skällande räknas som psykiskt våld, en obekväm kommentar räknas som trauma, oenighet räknas som övergrepp). Vertikalt: tröskeln för vad som räknas som allvarligt sänks dramatiskt, så att en lindrig händelse fångas under samma diagnostiska paraply som en systematisk handling. Haslam varnar uttryckligen för att utvecklingen, även om den drivs av goda intentioner, leder till en "hyper-sensitivitet" som långsiktigt undergräver den motståndskraft som forskningen visar är central för psykologisk hälsa. Senare arbete från samma forskargrupp (Dakin, McGrath, Rhee & Haslam, 2023, "Broadened Concepts of Harm Appear Less Serious", Social Psychological and Personality Science) visar empiriskt det som många praktiker vittnat om: när ett skadebegrepp breddas uppfattar mottagare automatiskt varje enskilt fall som mindre allvarligt. Det vill säga: själva expansionen tömmer ordet på den allvarsmarkering det en gång hade.

Hur expansionen tar sig in i terapirummet

I svensk klinisk och socialvetenskaplig praxis har den breda definitionen kanaliserats framför allt genom det teoretiska ramverk som ibland kallas våldspyramiden eller våldskontinuumet, formaliserat i utbildningsmaterial från NCK (Nationellt centrum för kvinnofrid) vid Uppsala universitet och spridd via stora kvinnojoursorganisationer som Unizon och Roks. Modellens grundtanke är att subtila härskartekniker, ekonomisk friktion och verbala övertramp utgör en obruten kontinuitet med fysiskt våld. När den används för att läsa de mest utsatta, kvinnor i pågående mishandelsrelationer, är den ett välbehövligt analytiskt instrument. När den appliceras rakt av på en medelklassfamilj i en separationskris förlorar den däremot sin proportionerlighet: en arg suck blir bevis på en farlighet som inte finns. Det är just denna oproportionalitet som producerar de missförstånd vi ser i terapirummet, där en frustrerad pappa upptäcker att hans frustration inte längre läses som frustration utan som diagnostiskt material.

Den kliniska språk­förskjutningens effekter

När de etiketter som tidigare reserverades för misshandel och systematisk manipulation börjar användas för att beskriva vardaglig friktion uppstår tre välbeskrivna effekter. (1) Diagnostisk drift: terapeuten börjar leta efter, och hitta, det mönster hon har lärt sig beskriva. Confirmation bias är välbelagt i klinisk litteratur (Croskerry, 2003, Academic Medicine) och förstärks av att den vidgade definitionen ger fler träffar. (2) Patientens självförståelse glider med: när man under många timmar får höra att hennes frustration är "psykologiskt våld" börjar hon också tro det, och relationen reorganiseras kring berättelsen. Hacking (1995) kallade detta "looping effects", diagnoser skapar de personer de beskriver. (3) Mannen reduceras till mönstret: när han försöker förklara sin sida tolkas själva försöket att förklara som ytterligare ett uttryck för det mönster som redan har postulerats. Han kan inte argumentera sig ur det, eftersom argumentationen är en del av diagnosen. Detta är inte en konspiration, det är vad som händer när ett analysverktyg används utanför sitt tillämpningsområde av professionella under tidspress.

Den lagstadgade anmälningsplikten som transmissionsband

Det är här systemet växlar upp från terapirum till socialtjänst. Yrkesutövare under socialtjänstlagen 14 kap. 1 § har en strikt anmälningsplikt vid "kännedom om eller misstanke om att ett barn far illa". När definitionen av "fara" tänjs ut tvingas anmälningsplikten följa med. Trygged & Bylund Grenklo (2024, "To See and Be Seen: A Swedish Register Study on Children Who Witness Family Violence", International Journal of Environmental Research and Public Health) dokumenterar i en stor svensk registerstudie en kraftig ökning av orosanmälningar gällande barn som bevittnar familjevåld. Författarna konstaterar uttryckligen att ökningen i hög grad reflekterar förändrad anmälningsbenägenhet och vidgad definition snarare än en motsvarande ökning av faktiskt fysiskt våld. Stefan Wiklund, professor i socialt arbete vid Stockholms universitet och en av landets ledande forskare på barnavårdsutredningar, har sedan sin avhandling "Den kommunala barnavården" (Stockholms universitet, 2006) och i en lång rad efterföljande arbeten beskrivit hur det breddade våldsbegreppet och rädslan för att själv göra tjänstefel pressar professionella att överanmäla, det fenomen som blivit känt som anmälningstsunamin. Resultatet är ett system som dränks i utredningar av välmående barn medan de barn som verkligen far illa trillar mellan stolarna. Det är samma poäng som Andershed redan tidigare gjorde i "Signs of child maltreatment: The extent and nature of referrals to Swedish child welfare agencies" (European Journal of Social Work, 2006).

De norska parallellerna

Den svenska bilden bekräftas av nordisk forskning. Ohnstad, Malmberg-Heimonen och Tøge (2021, "Mellom plikt og skjønn", Nordisk barnehageforskning) visar i en norsk kontext samma mönster: en sänkt tröskel för orosanmälan, kombinerat med oklara bedömningskriterier för när en konflikt utgör fara, leder till ett rättssäkerhetsproblem där tilliten till samhällsinstitutionerna urholkas. Det är samma logik som genomsyrar den nya svenska socialtjänstlagen (1 juli 2025), vars uttalade syfte är just att flytta fokus från utredning till lättillgängligt stöd, men där den teoretiska grund som triggar systemet (våldskontinuumet) lämnats orörd.

Vad missförståndet ser ut som, i klartext

Konkret: en pappa som är trött efter en lång arbetsdag suckar tungt när han öppnar en återkommande hushållsdetalj. Suck. Skakar på huvudet och utbrister "fan", argt men viskande, ihopbitna käkar. Det är hela händelsen. I våldskontinuumets teoretiska ramverk kan denna suck, om den återupprepas och om hans partner upplever den som tryckande, beskrivas som ett uttryck för "passivt aggressivt beteende" och placeras på en obruten linje som leder till "psykologiskt våld". Om han då reagerar med "jag tycker inte att du ska kalla det för våld" tolkas själva invändningen ofta som "förnekelse", ett begrepp lånat från missbrukslitteraturen som ytterligare cementerar bilden. Inom några möten har en suck blivit ett bevis på en farlighet som ingen domare i Sverige skulle godta som våld i juridisk mening (vilket vi visar i artikeln om terapirummet vs rättssalen). Men i terapirummet, och därmed i en eventuell senare orosanmälan, är skadan redan gjord.

Varför detta inte är en relativisering av faktiskt våld

Det måste sägas tydligt: våld i nära relationer förekommer, det är allvarligt, och de mest utsatta, i synnerhet kvinnor och barn i pågående misshandelsrelationer, förtjänar instanser som faktiskt fungerar. Just därför måste begreppet värnas. När en suck och en knytnäve hamnar under samma rubrik förlorar systemet förmågan att rikta sina begränsade resurser dit de behövs. Det är inte ett retoriskt argument, det är vad Trygged och Wiklund och deras norska kollegor empiriskt dokumenterat: överanmälan tränger ut det riktiga skyddsarbetet. Den som vill skydda dem som verkligen är utsatta måste vägra urvattningen.

Vad krävs för att vända det

Tre saker. För det första: en återgång till proportionalitet i den kliniska bedömningen. En arg pappa som suckar är inte ett farligt material. Han är en arg pappa. För det andra: tydligare bedömningskriterier för när en familjekonflikt utgör reell fara, kriterier som speglar de juridiska beviskraven snarare än överskrider dem. För det tredje: en fortbildning av de yrkesutövare som idag arbetar med våldskontinuumet som primär lins, så att de kan skilja mellan akut fara och vardaglig friktion utan att riskera sin egen yrkesroll. Det är ingen enkel manöver. Men alternativet, ett system som dränker sig självt i välmående barns utredningar, är värre.

Källor

• Etablerad: Haslam, N. (2016). Concept creep: Psychology's expanding concepts of harm and pathology. Psychological Inquiry, 27(1), 1,17., fältets grundpelare; närmar sig 1000 citeringar.
• Nya rön: Dakin, B. C., McGrath, M. J., Rhee, J. J., & Haslam, N. (2023). Broadened Concepts of Harm Appear Less Serious. Social Psychological and Personality Science., empirisk demonstration av att begreppsexpansion sänker den uppfattade allvarsgraden.
• Nya rön: Trygged, S., & Bylund Grenklo, T. (2024). To See and Be Seen: A Swedish Register Study on Children Who Witness Family Violence. International Journal of Environmental Research and Public Health, 21(10), 1291., registerstudie som dokumenterar den kraftiga ökningen av orosanmälningar.
• Etablerad: Wiklund, S. (2006). Den kommunala barnavården, om anmälningar, organisation och utfall. Doktorsavhandling, Stockholms universitet, Institutionen för socialt arbete., ledande svensk forskare på barnavårdsutredningar; grunden för "anmälningstsunamin".
• Välciterad: Wiklund, S. (2006). Signs of child maltreatment. The extent and nature of referrals to Swedish child welfare agencies. European Journal of Social Work, 9(1)., peer-reviewed kartläggning av anmälningarnas omfattning och karaktär.
• Välciterad: Ohnstad, A., Malmberg-Heimonen, I., & Tøge, C. E. (2021). Mellom plikt og skjønn, orosanmälningar till barnevernet. Nordisk barnehageforskning., norsk parallell som dokumenterar samma rättssäkerhetsproblem.
• Etablerad: Hacking, I. (1995). The looping effects of human kinds. I D. Sperber et al. (red.), Causal Cognition., den klassiska analysen av hur diagnoser skapar de personer de beskriver.
• Välciterad: Croskerry, P. (2003). The importance of cognitive errors in diagnosis and strategies to minimize them. Academic Medicine, 78(8), 775,780., välciterad analys av confirmation bias och diagnostisk drift i klinisk praxis.
• Praxis: NCK (Nationellt centrum för kvinnofrid), Uppsala universitet, utbildningsmaterial om våldskontinuumet/våldspyramiden. Den teoretiska modell som dominerar svensk klinisk skolning.
• Lagstiftning: Socialtjänstlagen (2025), prop. 2024/25:89, den nya lagens uttalade syfte att flytta fokus från utredning till stöd.