Dygd · Stoicism · Parrelationer · Stoisk reflektion · 11 min

Att välja sin partner varje dag: trohet i en tid som tror på själsfränder

Vår tid har tagit ordet kärlek och gjort om det till en känsla man råkar ut för. När känslan ebbar antas relationen ha tagit slut. Stoikerna såg det tvärtom. Trohet är inte den känsla som höll i sig. Trohet är handlingen att välja samma människa igen när känslan inte håller i sig. Det är en av de få dygder vår tid har tappat orden för, och därför en av de få det går att bygga något verkligt på.

Jag skriver det här under en period då jag återigen läser om Marcus Aurelius. Han skrev sina anteckningar i ett fälttält vid Donau, i ett liv som inte gav honom mycket av det vi idag kallar lycka. Hans hustru Faustina dog innan honom. Hans son Commodus skulle visa sig vara katastrofalt olämplig som arvtagare. Hans kejsardöme bestod till stor del av krig. Han skriver inte om det med klagan. Han skriver om vad som står i hans makt och vad som inte gör det, och vad det innebär att bära det förra utan att låtsas att han kan styra det senare.

Det är en oväntad ingång till en text om parrelationer. Men det är den enda ingång som klarar att hålla emot vår tids dominerande tanke om kärleken, vilken är att den är en känsla som händer en. Romanen, filmen, popsången och numera dejtingappen säger samma sak: ni hittar varandra, ni vet att det är ni två, ni känner det med en gång eller med tiden, och om känslan tar slut har ni hittat fel person. Stoikerna hade sagt att den modellen är så långt från sanningen om människans natur att den bara kunde uppfinnas av en civilisation som hade glömt vad arbete med karaktären kostar.

Eros, philia och agape: tre ord vi har slagit ihop till ett

De gamla grekerna hade flera ord för det vi nu kallar kärlek. Eros var åtrå, lust, dragningen mellan kroppar och fantasin om den andre. Philia var den vänskap som växer fram av att två människor delar livet, har gemensamma projekt och håller varandras tillit över tid. Agape var den hängivenhet som är handling oavsett om känslan svarar. Aristoteles ägnar bok åtta och nio av Nikomakiska etiken åt philia och beskriver den som en av få dygder utan vilken ett gott liv inte är möjligt.

Vår tid har klumpat ihop de tre orden och kallar dem alla kärlek. Det är ett semantiskt misstag med dramatiska följder. När eros ebbar, vilket den gör i varje långvarig relation om vi får tro både forskningen och Brel, läses ebbningen som att kärleken har tagit slut. Men det är bara eros som är på sin naturliga väg ner. Philia och agape kräver underhåll med helt andra verktyg, och de underhållen har vi slutat lära oss.

Stoiskt om viljan: trohet är inte en känsla, det är en handling

Epiktetos öppnar Encheiridion med den distinktion som hela stoicismen vilar på. Det finns saker som står i din makt och saker som inte gör det. I din makt står ditt omdöme, dina handlingar, dina värderingar. Utanför din makt står allt annat, däribland hur du i en given vecka råkar känna inför din partner.

Det är en frigörande tanke om man håller i den. Den befriar dig från att läsa varje låg vecka som ett tecken på att relationen har tagit slut. Den lägger samtidigt ett ansvar tillbaka på dig som inte går att lämna ifrån. Trohet, så som stoikerna förstod begreppet, är inte en garanti att eros ska hålla. Den är ett dagligt val att handla som om relationen är värd att bära, oavsett vilken känsla som anländer på morgonen. Marcus Aurelius skriver i sjätte boken att människan får frågan flera hundra gånger om dagen, vad ska du göra med detta som nu står framför dig, och att hennes karaktär är summan av svaren. Det gäller också för kaffekoppen mittemot.

Det är inte plikttrohet. Plikttrohet är att stå kvar för att man måste. Stoisk trohet är att stå kvar för att man har valt det, och att förnya valet inte i ett enda högtidligt löfte vid altaret utan i en lång rad små handlingar utan publik. Hämta hem mjölk när hon glömde det. Inte lägga sista repliken i grälet. Visa nyfikenhet kvällen efter en dålig dag på hennes jobb. Det är ingenting heroiskt. Det är fundamentet.

Själsfrändemyten och vad den åstadkommer

Den moderna idén att det finns en person, en enda, som är menad åt dig, är en historiskt mycket sen uppfinning. Den har sina rötter i den tyska romantiken kring 1800 och i Hollywoods spridning av samma figur ett sekel senare. Den var aldrig en del av antikens, medeltidens eller upplysningens tänkande om parbildning. Den fungerar ungefär lika dåligt nu som den hade fungerat då, men vi har slutat höra det.

Problemet med själsfrändemyten är inte att den är osann. Problemet är att den gör det omöjligt att gå genom den första vintern i ett äktenskap utan att ifrågasätta hela förbindelsen. När känslan inte längre matchar bilden, läser man inte ebbningen som det den är, en lågkonjunktur i eros, utan som ett bevis på att den utvalde inte var den utvalde. Vid den punkten lämnar man, eller låter sig lämnas, och söker upp nästa kandidat med samma omöjliga mätsticka.

The Atlantic-skribenten Mark Manson har skrivit ett enkelt råd som inte är stoiskt men som ändå hamnar nära. Choose your problems. Du kommer aldrig att leva med en person som inte har problem. Frågan är inte om du hittar en utan problem. Frågan är vilka problem du vill leva med under de fyrtio år som möjligen återstår. Det är en mer vuxen fråga än vem som är din själsfrände.

Konkret stoiskt hantverk för den långa kärleken

Det här är inte ett självhjälpsavsnitt. Stoikerna föraktade allmänna recept. Men det finns några små handgrepp som har hjälpt mig hålla kursen i mer än ett decennium, och som har grund i den litteratur jag bygger på. Jag skriver ner dem för att jag har dem på min skrivbordsskiva, inte för att jag tror att de fungerar för alla.

Morgonens premeditation, så som Seneca beskriver i De Ira och Marcus Aurelius i andra boken. Innan du går nedför trappan, säg tyst till dig själv vad du kommer att möta. Trötthet, något du glömde igår, en tonåring som inte vill ha kontakt, en partner som har en svår vecka. Du försvarar dig då inte mot något, du anländer till det som det är.

Kvällens prosoche, uppmärksamheten på den dag som varit. Inte i form av en lista över vad du och hon gjorde fel. I form av en lista över de fyra eller fem ögonblick då du var den person du vill vara, och de två eller tre då du inte var det. Det är inte självkritik. Det är navigering. Karaktären rör sig i den riktning man tittar.

Den veckovisa erkännandet av philia, gärna men inte nödvändigtvis i ord. Ett konkret tack för en konkret sak. Inte ett globalt jag älskar dig som har slutat säga någonting eftersom det sägs varje kväll utan kontext. Tack för att du tog det där samtalet med min mor i söndags. Tack för att du körde Edvin till träningen när jag inte hann. Det är inte sentimentalitet. Det är att fortsätta räcka fram bevis för att den andre är sedd som en person och inte som en funktion.

Vad detta inte är, för säkerhets skull

Det här är ingen text om att stanna kvar i en relation som är förödande för någon av er eller för barnen. Stoicismen är inte uthärdandets filosofi. Den är omdömets. Det finns lägen där det stoiskt riktiga är att gå, och då går man också det med fattning, utan klagan och utan hämnd.

Det är inte heller en text om att underordna sig. Trohet förutsätter två vuxna med var sitt centrum. Den som ger upp sitt centrum är inte trogen, han har bara försvunnit. Stoikerna var noga med skillnaden. Aurelius kunde stå emot ett helt senat utan att höja rösten. Det är samma kraft som låter en man fortsätta välja sin partner i en värld som har slutat tro att val är något annat än känslor som anländer.

Nästa text i serien är Anders Stenmark om vad allt detta kostar barnet när det ändå inte håller. Det är en text för den som vet hur tung den juridiska sidan av det här blir.

Källor