Mansfällans åtta rum · Familjerätt · bevisvärdering · 10 min

Verklighetskriget, om dokumentationens dyra pris

Rättegångsbalken 35 kap. 1 § säger att rätten efter samvetsgrann prövning av allt som förekommit ska avgöra vad i målet är bevisat. Den meningen är värd att läsa två gånger. Den förutsätter att det finns något att pröva. I många hem finns det inte det.

Det finns en sorts konflikt där två vuxna inte längre är oense om vad som ska göras, utan om vad som faktiskt har hänt. Som familjejurist har jag sett den vid kanske trehundra köksbord. Den ser olika ut utanpå. Den fungerar likadant inuti.

Klienten, det kan vara mannen eller kvinnan, det varierar mer än partsutbildningen vill veta, sitter mittemot mig och försöker rekonstruera ett samtal som ägde rum för åtta dagar sedan. Personen är inte säker på sitt eget minne längre. Det är där allt börjar.

Termen, hanterad nyktert

Robin Stern preciserar i The Gaslight Effect (2007): det rör sig inte om enskilda konflikter om minnet. Det rör sig om ett mönster där den ena parten systematiskt undergräver den andras tilltro till sin egen verklighetsuppfattning, oftast genom tre rörelser: förnekelse av faktiska händelser, omformulering av deras betydelse, och attribuering av problemet till mottagarens psykiska tillstånd.

Termen används idag så slappt att den nästan har förlorat sitt diagnostiska värde. Det är synd. För när mönstret föreligger på riktigt, är det inte ett retoriskt grepp. Det är en specifik form av psykisk skada vars prevention och behandling kräver ramverk som det vanliga svenska språkbruket ännu inte riktigt rymmer.

Evan Stark (Coercive Control, 2007) har erbjudit ett sådant ramverk. Det är formellt könsneutralt, även om det historiskt huvudsakligen tillämpats på män. Mekaniken, kontroll genom inskränkning av den andras handlingsutrymme och verklighetsförankring, är dock densamma oavsett vem som utövar den. Den meningen brukar inte vara populär i juristkåren. Jag är inget undantag.

Hur det ser ut

Det börjar litet. En överenskommelse om en helg som upplöses med ett "det sa jag aldrig". En budget som arbetats fram tillsammans som senare beskrivs som "din budget som du tvingade på mig". Ett samtal där ena parten höjt rösten under tre minuter, som veckan efter beskrivs som "när du skrek på mig hela kvällen".

Varje incident är liten nog att ifrågasätta sig själv på. Kanske mindes man fel. Kanske var man trött. Kanske överdrev man.

Så förlorar man fotfäste. Inte på en gång. En centimeter åt gången, så långsamt att varje individuell centimeter framstår som ens egen osäkerhet snarare än någon annans manöver.

Efter ett år tvivlar man på minnet av en kväll.

Efter tre år tvivlar man på minnet av ett år.

När klienten börjar dokumentera

Här måste jag säga något som inte är okontroversiellt i min bransch: dokumentation i en relation där verklighetsklyftan har blivit kronisk är inte ett tecken på sjuklig misstänksamhet. Det är ett tecken på begynnande agens.

Klienter berättar för mig, och jag uppmuntrar det, att de har börjat spara sms-trådar. Föra anteckningar om vem som sade vad och när. I ett fåtal fall ljudinspelningar. Det är, juridiskt, en fullt legitim självskyddande åtgärd. Det är, mänskligt, kostsamt på ett sätt få förstår.

Det räddade flera av mina klienter. När socialtjänsten utredde, när tingsrätten skulle bedöma, när motpartens narrativ skulle prövas mot ett annat, fanns material. Inte mycket. Nog för att en utredare skulle behöva nyansera sin första bild.

Det kostar samtidigt något som inte syns i akten.

Man kan inte vara fullt närvarande med någon vars ord man samtidigt sparar för en framtida prövning. Man har lämnat det innersta rummet av relationen. Det där tillit bor.

Man har skäl. Skälen är goda. Men förlusten är verklig och måste sörjas separat.

Asymmetrin i terapirummet

Många av mina klienter har försökt parterapi i flera omgångar innan de kommer till mig. Det har sällan fungerat. Min kollega Henrik Wahlgren har skrivit en hel essä om varför, och jag avstår från att gå in i det djupet. Den juridiska konsekvensen är dock värd att namnge.

Det finns en specifik konfiguration som parterapi inte kan hjälpa: när den ena parten kommer beredd att ta ansvar och självreflektera, och den andra kommer beredd att försvara och omformulera. Den part som är öppen blir den som hela arbetet hängs på. Den part som är sluten skyddas av sin egen tystnad.

Problemet är inte primärt terapeutens. Problemet är att terapeutiska anteckningar, om de senare begärs in i en utredning, i hög grad återspeglar vem som talade öppet. Den som tagit ansvar för sin del syns i materialet. Den som inte gjort det syns inte. I en bevisvärdering läses den första som "har erkänt". Den andras frånvaro tolkas inte alls.

Det är en distinktion som juristkåren brukar redovisa torrt och som drabbade föräldrar ibland behöver ett halvår och en advokat för att förstå.

Den som omformuleras smittar av sig

Det är min plikt att också säga det som inte är populärt att höra hos klienten. När man lever länge i ett verklighetskrig smittar det. Den som är utsatt för systematisk omformulering börjar själv vara taktisk i hur hen beskriver händelser. Mjukar upp sin egen del. Lägger mer vikt på den andras del. Blir mindre exakt, inte stort, men märkbart.

Detta är ett av de svåraste arbetena en klient måste göra på vägen genom en utredning: att skilja den befogade kritiken från den ofogade och ta emot den första helt. Det är inte mer eller mindre svårt för män än för kvinnor. Det är lika svårt för båda. Och det avgör ofta utfallet på ett sätt klienten inte är förberedd på.

Min son fyllde nio i tisdags. Vi firade på FaceTime. Jag kunde i en process där jag både bar legitim sorg och bar legitim skuld inte alltid hålla isär dem. Det skadade mitt eget ärende. Det är något jag säger till mina klienter på första mötet. Det går inte att bara försvara sig. Man måste först äga sin del klart, lugnt, fullständigt, och sedan, separat och utan affekt, bemöta det som inte är ens del.

Få klienter klarar det första halvåret. De flesta lär sig det andra.

Vad rätten faktiskt kan

Domstolen kan inte avgöra vem som hade fel om en helg sex år tidigare. Domstolen kan bara bedöma vad som är bevisat. Den distinktionen är inte cynisk. Den är skydd mot att rätten ska bli ett rum där den med starkast röst vinner. Det är samma princip som skyddar den åtalade i ett brottmål. Det är, för att låna en formulering ur ett gammalt JO-beslut, en av de få mekanismer i en rättsstat som faktiskt motverkar att övermakt ska bli norm.

Formuleringarna i ett JO-beslut är inte poesi. Men de skär.

För den part som har levt år i ett verklighetskrig och som hoppas på upprättelse i tingsrätten är detta ofta en bitter insikt. Rätten ger inte upprättelse för psykisk skada som inte kan styrkas. Rätten avgör tvister utifrån det som finns i akten. Det är inte ett fel i systemet. Det är just det systemet är till för. Och det är just därför dokumentationens kostnad, den emotionella, inte den juridiska, måste tas på allvar i förväg.

Källor