# Dokumentera allt. Och tappa dig själv någonstans i pärmarna. > Rättegångsbalken 35 kap. 1 § säger att rätten efter samvetsgrann prövning av allt som förekommit ska avgöra vad i målet är bevisat. Den meningen är värd att läsa två gånger. Den förutsätter att det finns något att pröva. I många hem finns det inte det. - URL: https://fattning.nu/artiklar/verklighetskriget - Kategori: Mansfällans åtta rum - Perspektiv: Familjerätt · bevisvärdering - Författare: Anders Stenmark - Lästid: 10 min - Språk: sv-SE - Utgivare: Fattning.nu Det finns en sorts konflikt där två vuxna inte längre är oense om vad som ska göras, utan om vad som faktiskt har hänt. Som familjejurist har jag sett den vid kanske trehundra köksbord. Den ser olika ut utanpå. Den fungerar likadant inuti. Klienten, det kan vara mannen eller kvinnan, det varierar mer än partsutbildningen vill veta, sitter mittemot mig och försöker rekonstruera ett samtal som ägde rum för åtta dagar sedan. Personen är inte säker på sitt eget minne längre. Det är där allt börjar. ## Termen, hanterad nyktert Robin Stern preciserar i The Gaslight Effect (2007): det rör sig inte om enskilda konflikter om minnet. Det rör sig om ett mönster där den ena parten systematiskt undergräver den andras tilltro till sin egen verklighetsuppfattning, oftast genom tre rörelser: förnekelse av faktiska händelser, omformulering av deras betydelse, och attribuering av problemet till mottagarens psykiska tillstånd. Termen används idag så slappt att den nästan har förlorat sitt diagnostiska värde. Det är synd. För när mönstret föreligger på riktigt, är det inte ett retoriskt grepp. Det är en specifik form av psykisk skada vars prevention och behandling kräver ramverk som det vanliga svenska språkbruket ännu inte riktigt rymmer. Evan Stark (Coercive Control, 2007) har erbjudit ett sådant ramverk. Det är formellt könsneutralt, även om det historiskt huvudsakligen tillämpats på män. Mekaniken, kontroll genom inskränkning av den andras handlingsutrymme och verklighetsförankring, är dock densamma oavsett vem som utövar den. Den meningen brukar inte vara populär i juristkåren. Jag är inget undantag. ## Hur det ser ut Det börjar litet, och det är själva poängen. En överenskommelse om en helg upplöses med ett "det sa jag aldrig". En budget som arbetats fram tillsammans beskrivs några månader senare som "din budget som du tvingade på mig". Ett samtal där ena parten höjde rösten under tre minuter återberättas veckan efter som en kväll av skrik. Varje enskild incident är liten nog att ifrågasätta sig själv på, och därför gör man det: kanske mindes jag fel, kanske var jag trött, kanske överdrev jag. Fotfästet försvinner inte i ett ryck utan en centimeter i taget, så långsamt att varje centimeter framstår som ens egen osäkerhet snarare än någon annans manöver. Efter ett år tvivlar man på minnet av en kväll, och efter tre år tvivlar man på minnet av ett helt år. ## När klienten börjar dokumentera Här måste jag säga något som inte är okontroversiellt i min bransch: dokumentation i en relation där verklighetsklyftan har blivit kronisk är inte ett tecken på sjuklig misstänksamhet, utan på begynnande agens. Klienter berättar för mig, och jag uppmuntrar det, att de har börjat spara sms-trådar och föra korta anteckningar om vem som sade vad och när, i ett fåtal fall också ljudinspelningar. Juridiskt är det en fullt legitim självskyddande åtgärd. Mänskligt är det kostsamt på ett sätt få förstår innan de står i det. Det räddade flera av mina klienter. När socialtjänsten utredde, när tingsrätten skulle bedöma, när motpartens berättelse skulle prövas mot en annan, fanns det material att pröva mot. Inte mycket, men nog för att en utredare skulle behöva nyansera sin första bild. Samtidigt kostar det något som aldrig syns i akten. Man kan inte vara fullt närvarande med någon vars ord man samtidigt sparar för en framtida prövning, och den som börjar spara har därmed lämnat det innersta rummet i relationen, det där tilliten bor. Skälen kan vara goda, och är det oftast. Förlusten är ändå verklig och måste sörjas för sig. ## Asymmetrin i terapirummet Många av mina klienter har försökt parterapi i flera omgångar innan de kommer till mig. Det har sällan fungerat. Min kollega Henrik Wahlgren har skrivit en hel essä om varför, och jag avstår från att gå in i det djupet. Den juridiska konsekvensen är dock värd att namnge. Det finns en specifik konfiguration som parterapi inte kan hjälpa: när den ena parten kommer beredd att ta ansvar och självreflektera, och den andra kommer beredd att försvara och omformulera. Den part som är öppen blir den som hela arbetet hängs på. Den part som är sluten skyddas av sin egen tystnad. Problemet är inte primärt terapeutens. Problemet är att terapeutiska anteckningar, om de senare begärs in i en utredning, i hög grad återspeglar vem som talade öppet. Den som tagit ansvar för sin del syns i materialet. Den som inte gjort det syns inte. I en bevisvärdering läses den första som "har erkänt". Den andras frånvaro tolkas inte alls. Det är en distinktion som juristkåren brukar redovisa torrt och som drabbade föräldrar ibland behöver ett halvår och en advokat för att förstå. ## Den som omformuleras smittar av sig Det är min plikt att också säga det som inte är populärt att höra hos klienten: ett långvarigt verklighetskrig smittar. Den som lever med systematisk omformulering börjar själv bli taktisk i hur hen beskriver händelser, mjukar upp sin egen del, lägger tyngdpunkten på den andras och blir en aning mindre exakt, inte dramatiskt men märkbart. Detta är ett av de svåraste arbetena en klient måste göra på vägen genom en utredning: att skilja den befogade kritiken från den obefogade och ta emot den första helt, utan att smyga undan en enda del av den. Det är precis lika svårt för män som för kvinnor, och det avgör oftare utfallet än klienten är förberedd på. Min son fyllde nio i tisdags och vi firade på FaceTime. I den process jag själv gick igenom bar jag både legitim sorg och legitim skuld, och jag kunde inte alltid hålla isär dem, vilket skadade mitt eget ärende. Därför säger jag samma sak till varje klient på första mötet: det går inte att bara försvara sig. Man måste först äga sin egen del lugnt och fullständigt, och därefter, separat och utan affekt, bemöta det som inte är ens del. Få klarar det första halvåret. De flesta lär sig det andra. ## Vad rätten faktiskt kan Domstolen kan inte avgöra vem som hade fel om en helg sex år tidigare, den kan bara bedöma vad som är bevisat, och den distinktionen är inte cynisk utan ett skydd mot att rättssalen förvandlas till ett rum där den med starkast röst vinner. Det är samma princip som skyddar den åtalade i ett brottmål, och en av de få mekanismer i en rättsstat som verkligen motverkar att övermakt blir norm. Formuleringarna i ett JO-beslut är inte poesi. Men de skär. För den part som har levt år i ett verklighetskrig och hoppas på upprättelse i tingsrätten är detta ofta en bitter insikt, eftersom rätten inte ger upprättelse för psykisk skada som inte kan styrkas utan avgör tvisten utifrån det som finns i akten. Det är inget fel i systemet, det är vad systemet är till för, och det är just därför dokumentationens emotionella kostnad, inte den juridiska, måste tas på allvar i förväg. ## Källor - Etablerad: Rättegångsbalken (1942:740), 35 kap. 1 §., bevisvärderingsprincipen. - Välciterad: Stern, R. (2007). The Gaslight Effect. Morgan Road Books., preciserad definition. - Etablerad: Stark, E. (2007). Coercive Control. Oxford University Press., könsneutralt tillämpbart ramverk. - Nya rön: Sweet, P. L. (2019). The Sociology of Gaslighting. American Sociological Review, 84(5), 851,875. - Etablerad: Hamel, J. (2014). Gender-Inclusive Treatment of Intimate Partner Abuse. Springer. - Etablerad: Bateson, G. (1972). Steps to an Ecology of Mind. Chandler Publishing., double bind som strukturell kommunikationssituation. - Praxis: Wahlgren, H. (2026). "Asymmetrin i terapirummet". Fattning.nu, artikel #13., psykologisk komplettering till denna text.